Shiet Pomfritt vad seriöst det blev.

Kvällen var helt enkelt grym igår, tack vare duckys fantastiska flickvän. Tack!att du var där. Annars hade jag antagligen gått hem tidigt, inte syndat med mcdonaldsmat och inte mått så pass bra som jag gjorde. Jag ger nästan upp hopet om kärleken, om att få träffa någon som jag verkligen kan tycka om, som kan tycka om mig tillbaka. Mina ögon som är öppna bara för en person just nu, är sedan igår ofrivilligt halvt stängda. Hon har ett seriöst förhållande nu, det var något jag absolut inte hade räknat med. Men tji fick jag, och vid det här laget borde jag inte vara förvånad. Det är liksom min grej att aldrig lyckas inom området som kallas kärlek.
Sedan har jag också hört; otur i kärlek, tur i spel. Men då frågar jag mig själv: vart är storkovan? varför van jag inte ens 25kr på någon utan de två trissen jag skrapade idag?.. mitt liv är en röra och inget är säkert, jag går inte säker på denna tunna lina högt över marken.

Idag har varit segt, flera smörgåsar förmycket till frukost, för lite sömn som måste tas igen. Men ikväll kommer farmor, eller om exakt 3timmar. Och tills dess ska jag hinna sova lite, träna och göra mig iordning. Vi får se hur det går, jag är kanske inte den mest smidigaste och snabbaste personen i världen.

Gosch!!Jag blir verkligen irriterad på mig och min självömkan, men det är något jag är riktigt bra på...jag vill ju bara stöta ihop med kärleken, bli uppskattad och känna mig älskad. Vad är så fel med det? Just nu kännd det bara som att det faktiskt finns en elak "högre makt" som pekar med sitt finger på mig och förstör allt som får mig att må bra, förstör alla mina chanser till att faktiskt får reda på hur det känns att känna samhörighet och kärlek med en person på det där speciella sättet.

I don't get the deal with why life is so fucking hard?!

Så dum man kan vara.

Bakis känslan fyller min kropp, segheten tar över och jag har hört att den här natten ska bli en så kallad tropisk natt: över 20 grader. Jag har fått nog av värmen, jag klarar inte av att det är så här kvavt och fuktigt, vill krypa in i ett svalt rum. Det är helt okej att det är varmt, men måste det jämt vara överdrivet?, för varmt eller för kallt, eller för mycket blåst eller för kvavt eller för blött. Ursäkta min bitterhet, jag skyller på vädret och tröttheten.



Igår gjorde jag någonting jag inte borde ha gjort, något jag kunde ha låtit bli. Men nej, jag ska ju självklart försöka. I ett virvel av ljud måste man vara nära för att höra, så nära och jag kunde inte låta bli att ge henne en kyss. Känslor är det mest knepiga, som alltid blir fel och hugger en i ryggen. Back stabed, av mig själv. För övrigt grät jag hela vägen hem, panik och alkohol är inte en bra kombination.

Nu vill jag stänga av allt en liten stund, tona ned på intensiteten och mitt inre drama. Det är ju pride för sjutton! Det finns ju hur mycket brudar där ute som helst, förunderligt att man ändå bara kan ha ögon för en. Men jag intalar mig själv att allt kommer ordna sig, att allt kommer bli bra. Jag önskar bara att jag kunde sluta känna mig så förbannat ensam.

EuroPride, det är första dagen och inget händer. Det är bara massa glam och schlager och svensk allsång… tänk om man inte gillar det? Tänk om man inte passar in i mallen som en stereotyp bög?.. Vad ska man göra idag då?
Jo!! Picnic med vänner. Det blir bäst.
Men jag fasar för det lite, mina känslor går upp och ned och jag vet inte hur jag ska göra eller om jag ska säga nått överhuvudtaget.. Tänk om allt blir fel. Jag hatar känslor, jag hatar kärlek. Men jag behöver det mest av allt i hela världen. Och när det känns på riktigt blir det läskigt. Jag står själv och försöker läsa signaler, men hur vet jag att det ens är några signaler där alls? My minde is going crazy.

Idag har jag:
- Ätit frukost: en mörk smörgås med ost. 1 bär-smoothie gjord på björnbär, blåbär, jordgubbar och fryst mango pluss tranbärsjuice. 1 stor kopp grönt te med citron.
- solat 18min på varje sida.. Sedan började björkfröna attackera kroppen alldeles för mycket så jag var rädd att bli prickig.
- suttit framför datorn, tänkt på ikväll.

Idag ska jag:
- träna.
- äta någon form av lunch.
- duscha och göra mig i ordning.
- gå på systemet.
- åka in till staden. Dricka en havredryck på picnicen, äta lite frukt. Festa!
Then you never know.

Vicious thorn

Against me and my bones

I thought I was reborn

Clean start

White hart

Neither bruises nor burns

But it’s just the same thing

Fucked from the start, a broken hart

Rip it out, bash it brutally

Rip it out, kiss it tenderly

Vicious thorn left me to bleed

Not my blood but my soul

Rip it out, tear it apart

Rip it out, hold it close to your own heart

Nineteen

Någon gång ibland, önskar jag att det fanns en garderob vars dörr leder till en annan värld. Så som till Narnia eller en fantasivärld i alla fall. Jag önskar det ganska ofta, väldigt ofta. Har på senare tid önskat så mycket, hellre haft idén om att leva någon annan stans och inte här i detta liver. Varför vet jag inte riktigt, det är liksom tråkigt här, det händer ingenting och alltid har man en massa krav och press hängande över huvudet. Egentligen händer det ju saker, jag gör saker, åker iväg och hälsar på människor, engagerar mig, fascineras, dras in i människor som är fantastiska. Men jag vill ha mer, vill ha ut någonting annat, för oavsett om jag faktiskt gör och känner saker så är jag ändå bara en iakttagare, en publik till en pjäs. Jag står på utsidan, du på insidan. Allting handlar om utanförskap, och jag kämpar med det, men vet inte riktigt hur jag ska tackla mina egna känslor om att aldrig duga och alltid vara fel på ett eller annat sätt. Varför vill människan alltid ha mer?

I helgen var jag i götet och hälsade på lite människor. Åkte först till Falkenberg och hälsade på en underbar vän och hennes lilla dotter, som växt något ofantligt sedan dopet i mars. Den ungen är den sötaste och charmigaste ungen jag känner. Och nu vill jag ha egna barn! Men det ska jag inte, var inte oroliga att jag ska bli på smällen.. Jag har ändå inte sex med män speciellt ofta, en gång om året kanske, om alls haha! Vem vet, jag kanske utnyttjar någon snygg, smart man(om det finns?) för att bli gravid. För med dessa väntetider för insemination, eller pappersarbete och krav för adoption som finns för de som är Hbt-personer idag.. Aj aj det gör ju ont. Varför måste vi kämpa som galningar när alla heteropar kan knulla glatt och skaffa familj utan att samhället ska lägga in ett ord eller ifrågasätta deras lämplighet som föräldrar?… barn till heterosexuella kan ju uppenbarligen också homosexuella, precis som barn till homosexuella uppenbarligen kan bli straighta.. Ack denna värld säger jag bara!
I alla fall! När jag låg i soffan på morgonen, halvvaken och blir väckt av en liten pigg sötnat som nöjer sig med att gosa och titta på mitt halsband, då smälter jag. Den närhet som ett barn kan ge, finns ingen annan stans, tänk då vilken kärlek man kan ge och få om det skulle vara sitt egna barn. Det är ren kärlek.

Dagen efter i göteborg blev det en lugn fredagskväll, för att sedan festas till tre på natten dagen efter. Men jag förstår mig inte på straighta män som går till gayklubbar, hur tänker ni?? För all del, ni får vara med, men sluta upp med att stöta på alla tjejer! Jag får lust att ge en snytning till varje kille som försöker och inte fattar hintar om att man inte vill, en dag smäller det..

Jag börjar verkligen uppskatta de fem timmar långa tågresorna, man hinner tänka, prata i telefon, lyssna på musik, läsa böcker, och framför allt reflektera.

“I felt you in my life

Before I ever thought to

Feel the need to lay down

Beside you

And tell youI feel you in my heart,

And I don't even know you”

~Tegan and Sara - nineteen

Göda folket med mina skapelser!

No one is on tonight,
just silence crossing this fight
But I’m still here,
have no where else to go
But I’m still near.
Should I stay
Or should I go
This is making me feel so low
And I just live for one thing
Perusing for lost sound
Finding my feet on the ground
Feel that hand in mine, whomever you are
But for tonight,
silence is crossing this fight.

Igår var en tung förmiddag/dag. All stress om vad jag borde uppnå, bestämma mig för, blev för mycket. Och när lunchen blev förstörd, eller jag var inte suget på något som fanns i kylskåpet och hungerns som funnits försvann lika fort som den kom, då gick jag och lade mig. Men jag kunde inte ens somna, trots psykisk utmattning, jag låg bara där, men en blöt kind och en blöt kudde och svidande ögon.
Min mamma kom in och satte sig, hon fråga vad som var fel, ville att jag skulle berätta. För ett år sedan skulle jag inte ens ha tittat på henne utan bara dragit täcket högre upp och inte svarat, bara skrika att hon skulle försvinna ut från mitt rum. Men jag har på senare upptäckt att min mamma kan vara bra på att reda ut mina trasliga tankar, i alla fall lugna ned dem en aning. Vilket hon gjorde, fast jag grät oavbrutet i en timme till.
Vi pratade karriär, jobb, och om att välja rätt. Vi kom fram till att jag ska göra något jag tycker om. Och hon frågade om jag fortfarande ville starta ett café som jag jämt pratade om förut. Och ja, något vill jag väll starta åt det hållet. Men hör här, Konditor, det vore något för mig. Speciellt om jag specialiserar mig på dekoration och specialtårtor/bakelser m.m.. Det skulle kunna bli något, med min estetiska läggning.
Tänk ett konditori, men mest inriktning på bröllop och fester, ni vet dessa brudar och brudgummar som brukar stå högst upp på en bröllopstårta? Ja jag ska definitivt ha dessa i olika exemplar! Bögpar, flatpar, heteropar, och alla möjliga hårfärger och olika hudfärger och etniciteter! Dessutom kanske med olika teman, om någon vill vara brandman och någon en clown, so why not?
Jag har i alla fall hittat en utbildning på ett år, till att börja med. Men nu måste jag ta reda på när man kan söka och om den bara har intagning en gång om året..

I övrigt så har jag joggat om kvällen i fyra kvällar i rad nu! Jag köpte också en väldigt fancy klänning till ett bröllop jag ska gå på i augusti, ska bara komma i den lite bättre. En svart kort axelbands-lös klänning. Storleken större satt ju för stort, men den här sitter lite för tajt, jag skulle lugnt kunna tappa några kilon. Vilken jag ändå borde med tanke på hur många kilon jag lagt på mig sen mitt ex. Efter henne har jag gått upp tio kilo! KnasMycket!

Nu ska jag sova, i gästrummet. Igår var jag tvungen att gå och lägga mig där, kunde verkligen inte somna i min egna säng, så denna natt tar jag inga risker. Imorgon blir det åtgärder!

Just det, Ingen.

Varför måste man bli något? Varför måste man bestämma sig redan innan man är 15 vad man ska bli, vilken inriktning man ska gå, vilken jävla skitstig man ska trampa på?!
Man ska helst redan veta innan man väljer gymnasium, vad man vill bli, åtminstone inom vilket område man ska jobba i. Men hur ska man kunna veta sådant, när man inte ens är hälften utvecklad i sin personlighet. För den viktigaste tiden(enligt mig) när man tar steget från barn till ungdom/vuxen är gymnasietiden. Jag förstår inte ens hur mycket som kan hända och hur mycket man kan utvecklas och ändras som person på alla plan som finns, på de tre åren, som för övrigt bara flyger iväg. Snarare flyr iväg.
Hur ska man veta allt innan man ens vet vem man själv är?

För nu sitter jag här, 20 år och förvirrad, jag som trodde jag visste exakt vad jag ville, vet nu ingenting. Som så många gånger förr, jag är impulsiv och ser så mycket jag vill pröva på. Men sedan är jag lika impulsiv till att ändra mig igen. Förvirring i mitt huvud, total kaos just nu.
Sedan jag fick beskedet att jag inte kom in på Nyckelviksskolan, har jag varit i ett stort dimmoln. Mamma tycker att jag fortfarande ska hoppas, för att jag ligger på 18de reservplats, men jag vet att jag inte kommer in med den placeringen. Det är ju faktiskt ingen vanlig högskolekurs, utan en konstskola. Den som söker dit vill antagligen komma in, precis som jag ville. Det fanns bara de som hade bättre arbetsprover än mig helt enkelt, för jag är inte dålig på att måla. Jag är faktiskt bra, om man får tycka så själv.
Mina tankar drar år olika håll, antingen finns Göteborg och härliga människor, men då måste jag verkligen fixa jobb och någonstans att bo. Och det är läskigt att flytta hemifrån. Ja jag bor fortfarande hemma.
Samtidigt har jag kommit in på en fritidspedagog-linje här i Stockholm, och jag tror åtminstone att det är det jag vill bli. Men jag vet inte om jag är redo för att plugga 3 och ett halvt år i rad nu. Jag vill gå på äventyr, leva, uppleva, upptäcka. Jag skulle kunna skaffa lägenhet här i Stockholm, men då måste jag skaffa ett nytt jobb för jag orkar inte med fabriksjobbet jag har längre.
Mitt hjärta har gjort lite extra plats just nu också, snarare har jag väll förstått att ju mer jag umgås med den människan desto mer kommer mitt hjärta göra plats. Och det känns konstigt, vet inte alls hur stor chans jag har att få en liten plats i hennes hjärta.

Så hur gör man?
När man är förvirrad och inte vet hur man ska ta tag i livet. För om inte jag gör något åt min situation, vem gör då det? Just det, Ingen.
Och hur ska man då veta vad man vill? Hur ska man komma på vad man vill?.. Kommer det med livserfarenhet vilket betyder att man måste uppleva livet lite för att hitta det man vill? Inte kan man väll veta vad man vill utan att veta vad som finns?
Så, hur fan ska man göra?

Och egentligen vill jag ju helst utav allt bli en musikalartist, en professionell dansare och en arkeolog som fixar utställningar. Men då måste man kunna sjunga riktigt bra, kunna dansa bättre än mig, och definitivt plugga i fler år än vad mitt psyke klarar av.

Så min fråga är ännu en gång: Hur gör man med livet?

"Your life is a bitch, and you're all out of dogfood and could use someone to talk to."

Jag fick panik, obehag i magen, allt var då och tankarna rusade. Tänk om det var hon som dött... tänk om... tänk om media hade tagit fel på åldern(det skulle inte varit första gången).
“Eksjö, 17 årig tjej funnen död nedanför sin balkong på ett studenthem.”
Jag bodde där en gång, på ett elevhem, mina år som 15 - 17. Den bästa och värsta tiden i mitt liv. Jag flyttade dock hem till storstaden i början av trean för att få bukt med saker och ting. Ånger men ändå inte.
Efter det hälsade jag på ett par gånger. Den näst sista gången träffade jag henne, lånade hennes dator och tyckte hon var det snyggaste och finaste jag sett, seriöst alltså. Men jag insåg också att hon var för snygg för att jag skulle ha en chans, ja jag har ju aldrig haft särskilt höga tankar om mig själv. Men ack jag hade fel.
Vi skrev till varandra, pratade i telefon och det kändes nästan klart innan vi träffades igen att något skulle hända. Jag åkte till Eksjö, där träffades vi igen och allt blev underbart. Jag var lycklig och glad. Att bli omtyckt vill väll varenda jävel och speciellt jag, speciellt av någon jag tycker om själv.
Jag är en passionerad själ och älskar ofta hårt och intensivt när det kommer till känslor, därför räcker dessa känslor inte så länge och det är synd. Det slutar med att jag sårar henne. Men jag slutar ju ändå aldrig att bry mig, knappt med människor jag inte ens borde gilla. Sådan är jag, för engagerad i hur andra känner, för mycket empati? Det är väll därför allt som är dåligt letar sig in i mig, varje gång någon mår piss så känner jag. Känner skuldkänslor för att jag borde göra något för att den personen ska må bättre, eller skuldkänslor för att jag får dåligt samvete över saker jag faktiskt inte kan rå över eller rå för.

Mobilen i handen, tårar bakom ögonlocken, jag känner att dem bränner. Jag tänker för mycket och vågar nästan inte ringa. Men jag ringer. Aldrig har jag varit så lättad över att någon svarat i telefon.. Hon lever.
Fast allt är inte okej, hon kände henne.. Hon… jag kan nog knappast sätta mig in i allt vad hon känner, jag har aldrig förlorat en vän till andra sidan förut. Jag kan bara tänka mig, och det är tillräckligt och gör för jävla ont. Och att hon mår dåligt, och att jag inte kan göra ett skit för att det ska bli bra… ingen kan göra att det blir bra.

Att förlora en människa på detta sätt. Till något så oåterkalleligt, det finns ingen återvändo. Det finns inget annat att göra än att leva med det. Men det blir lättare med tiden. Det lovar jag. Jag sa att jag aldrig förlorat en vän på det här sättet, men en familjemedlem är väll skäl nog att veta.

Min tröst är ändå att tro, att det måste finnas en bättre värld efteråt än denna värld. Det måste det.
Det måste finnas ett Nangijala, och ett Nangilima, speciellt körsbärsdalen. Dit ska jag, en dag. Dit ska jag och alla världar ska vara möjliga.