"Your life is a bitch, and you're all out of dogfood and could use someone to talk to."

Jag fick panik, obehag i magen, allt var då och tankarna rusade. Tänk om det var hon som dött... tänk om... tänk om media hade tagit fel på åldern(det skulle inte varit första gången).
“Eksjö, 17 årig tjej funnen död nedanför sin balkong på ett studenthem.”
Jag bodde där en gång, på ett elevhem, mina år som 15 - 17. Den bästa och värsta tiden i mitt liv. Jag flyttade dock hem till storstaden i början av trean för att få bukt med saker och ting. Ånger men ändå inte.
Efter det hälsade jag på ett par gånger. Den näst sista gången träffade jag henne, lånade hennes dator och tyckte hon var det snyggaste och finaste jag sett, seriöst alltså. Men jag insåg också att hon var för snygg för att jag skulle ha en chans, ja jag har ju aldrig haft särskilt höga tankar om mig själv. Men ack jag hade fel.
Vi skrev till varandra, pratade i telefon och det kändes nästan klart innan vi träffades igen att något skulle hända. Jag åkte till Eksjö, där träffades vi igen och allt blev underbart. Jag var lycklig och glad. Att bli omtyckt vill väll varenda jävel och speciellt jag, speciellt av någon jag tycker om själv.
Jag är en passionerad själ och älskar ofta hårt och intensivt när det kommer till känslor, därför räcker dessa känslor inte så länge och det är synd. Det slutar med att jag sårar henne. Men jag slutar ju ändå aldrig att bry mig, knappt med människor jag inte ens borde gilla. Sådan är jag, för engagerad i hur andra känner, för mycket empati? Det är väll därför allt som är dåligt letar sig in i mig, varje gång någon mår piss så känner jag. Känner skuldkänslor för att jag borde göra något för att den personen ska må bättre, eller skuldkänslor för att jag får dåligt samvete över saker jag faktiskt inte kan rå över eller rå för.

Mobilen i handen, tårar bakom ögonlocken, jag känner att dem bränner. Jag tänker för mycket och vågar nästan inte ringa. Men jag ringer. Aldrig har jag varit så lättad över att någon svarat i telefon.. Hon lever.
Fast allt är inte okej, hon kände henne.. Hon… jag kan nog knappast sätta mig in i allt vad hon känner, jag har aldrig förlorat en vän till andra sidan förut. Jag kan bara tänka mig, och det är tillräckligt och gör för jävla ont. Och att hon mår dåligt, och att jag inte kan göra ett skit för att det ska bli bra… ingen kan göra att det blir bra.

Att förlora en människa på detta sätt. Till något så oåterkalleligt, det finns ingen återvändo. Det finns inget annat att göra än att leva med det. Men det blir lättare med tiden. Det lovar jag. Jag sa att jag aldrig förlorat en vän på det här sättet, men en familjemedlem är väll skäl nog att veta.

Min tröst är ändå att tro, att det måste finnas en bättre värld efteråt än denna värld. Det måste det.
Det måste finnas ett Nangijala, och ett Nangilima, speciellt körsbärsdalen. Dit ska jag, en dag. Dit ska jag och alla världar ska vara möjliga.

Säg att det inte handlar om mig.

Det finns så många måsten, ännu fler borde. I detta ögonblick gick det upp för mig att jag verkligen gillar knappandet från tangentbordet medan allt annat i rummet är tys, allt annat i huset faktiskt. Kalla mig för en dålig människa, jag borde ju vara på jobbet nu. Faktum är att jobbet får mig att bli fysiskt sjuk. Jag har aldrig varit sjuk så ofta som sedan mitt jobb startade för drygt tio månader sedan.
Stressen, tillsammans med min så kallade psykiska ohälsa blir för mycket med jobbet. Ärligt talat vet jag inte hur mycket mer jag orkar, vad ska jobb vara bra för? Vad ska för mycket jobb vara bra för? Visst jag behöver pengar, sparpengar till utbildningen jag vill gå. Men man måste ju kunna leva ändå? Varför ska pengar överskrida allt i vårt samhälle, varför har pengar blivit synonymt med levnadsstandard/livsvärde/lycka… I don’t get it. Mest blir jag bara förbannad, mest av allt stressad.

Saker som jag borde göra idag är några stycken, framför allt borde jag träna nu. Bränna lite av allt det här fettet som letat sig in i kroppen, jag börjar bli lite orolig. Det verkar liksom inte spela någon roll hur mycket jag tränar, eller om jag äter ”rätt”. Men jag vill absolut inte sluta äta, det klarar jag ändå inte… så många gånger jag försökt och allt bara gått åt helvete, så många gånger jag hamnat träsket för att ligga där själv på badrumsgolvet och skämts över mig själv och min odisciplinerade karaktär. Jag har helt klart en odefinierbar ätstörning, jag vet att jag är sjuk. Fast det klingar inte när jag tänker på det, det säger mig inget. ”Jag är sjuk” gör ingen skillnad i min vardag, jag förstår inte vad det innebär det där med att vara sjuk. Hur är man då? Jag är ju bara mig själv.
Kognitiv beteendeterapi, det sa min samtalsterapeut att jag skulle söka. Ja men ge mig lite pengar, sisådär 5000kr så kanske jag har råd med 5 eller 6 besök. Som om man skulle förändra sitt beteende på de få gångerna…

Ironiskt och klagande inlägg det här blev, ibland behövs det för att överleva. Jag slänger hellre ur mig orden här än att sitta och böla och skära mina vrister. Been there done that, och aldrig mer tänker jag gå tillbaka till det. Någonstans borde man ju ha kommit i sin utvecklig. Ha.
Nu ska jag träna, och ja, jag kommer att ångra att jag publicerat det här inlägget. Men jag får inte blunda för saker längre. Problemen finns, det är jag som måste se dem. Det här är ett sätt som tvingar mig till det.

Sön 6 januari 2008

Känslorna kryper ur kroppen, jag måste skriva. Måste få beskriva.

Jag är en stark människa, och jag vet att de hinder jag stöter på under min resa är hinder jag klarar av att ta mig igenom, ta mig över, under eller runt om det skulle behövas. Men ibland behöver tiden ha sin gång, speciellt med kärlek. Den människan jag har kommit att bli är full av känslor, energi, skuld, skam och kärlek. Jag styrs för det mesta utav mitt hjärta men också av rädsla som mina tankar förvandlar till rimliga och oftast bra handlingar. Jag gör inget jag vet att jag kommer komma till skada utav eller där jag kan skada andra. Det är så jag ser på mig själv.
Samtidigt vill jag våga, jag är inte feg, men jag vill våga. Bli modig. Jag vill våga stå upp emot allt jag brinner för utan att bli kuvad av min egna försiktighet. Vill orka stå emot normen av all normalitet här i samhället, vill våga stå längst fram i ett tåg och vill våga slå det första slaget där jag vet att det behövs.
Det är något jag jobbar på, det är svårt men det ska gå.


Jag är ett steg närmare att komma över den här människan som jag varit total förälskad i, upp över öronen kär i, nästan helt nu, jag kan kyssa en människa utan att få skuldkänslor och tankar på henne. Nu kan jag helt och fullt ge min uppmärksamhet till den personen jag är med. Det är nog möjligt att träffa någon annan nu. Mitt hjärta skriker efter att få ge och ta emot kärlek, värme, trygghet, äventyr. Jag vill.
Kanske det växer något i mig, men det är för tidigt att yttra sig om den saken ännu, som Ture Sventon skulle ha sagt. Privatdetektiven som älskar semlor, har svårt att uttala “S” och är bra på att maskera sig med lösskägg.



På eftermiddagen så träffade jag Pinglan utanför södra station. Vi tog en fika på Soda och pratade om jul och nyår, om diverse katter som klättrar i granen, om att sällskapsspel är underskattade och att det är något att ta vara på. Diskussionerna fortsatte till medmänniskorna och vi spånade på allt möjligt vi skulle vilja göra. Förinta alla avskum och orättvisor, det vore något. Om man vill kan man, om man vill så vågar man.
Känslan i mitt hjärta när jag får prata med någon likasinnad om vad som borde göras i världen är oslagbar, jag är förälskad i kampen för en bättre värld. Det låter fånigt romantiskt men det är så sant. Jag önskar att alla kunde brinna för allas rätt till frihet.


Vi kom in på vad som skulle kunna göras för att bekämpa nazismen/rasismen, vi kom in på sd och nd. Jag blir alltid lika ledsen varje gång, en liten klump i magen.
Det var ganska länge sedan, men det finns någon jag tyckte om även om så bara en kort tid. Hon är smart och har fick mig att lyssna på Lisa Ekdahl, hon fick mig att hoppas.
Mika, kallade jag henne för.. Men jag vet vad hon heter egentligen. En dag när vi träffades efter att vi blivit vänner, så berättade hon för mig att hon gått med i Sverigedemokraterna. Det första jag sa till henne var; Du förtrycker dig själv.
Som bisexuell och kvinna, bara genom att vara kvinna och gå med i det partiet förtrycker man sig själv. Dom har ingen respekt för tjejer, de flesta om inte alla är antifeminister. Därför blev jag ledsen för hennes skulle, och jag borde ha gjort något, borde haft tillräckligt med kunskap just då och berättat för henne från en annan sida av staketet.
Istället lät jag det vara, jag ångrar mig.


Hon blev anfallen för ett tag sedan, av tre omaskerade män, och hon blev tvingad att binda sig själv med tejp. Så som jag förstod av det lilla jag lästa när jag googlade på hennes namn. Jag hade ju bara tänkt hitta hennes blogg. Jag tycker att det är hemskt att hon blivit utsatt för de, kanske för att jag kände henne, kanske för att jag har en koppling.
Hon är smart, och hon borde veta bättre, hon är en fin människa och borde förstå att förtryck är fel, att orättvisor och fascism är så fruktansvärt åt helvete fel. Hon borde veta att yttrandefrihet är bra och att hon själv förespråkar mot det. Hon borde veta att Sd och Nd bara har sin övriga politik som en täckmantel.. Varför förespråka demokrati och yttrandefrihet när det går emot deras egna ideologi. Michaela borde tänka om. Jag borde ha fått henne att tänka i andra banor redan för ett par år sedan när vi satt på chokladkoppen och fikade en sommardag. Jag borde ha planterat in ett frö i hennes tankar och låtit dem gro. Hon borde stå på samma sida av staketet som jag.