I det här inlägget vet jag inte ens om jag vill förmedla något. Jag behöver nog bara skriva av mig. Och har jag berättat om mina perioder? och nu pratar jag inte lingon-veckan, utan om att jag är en periodare. Speciellt när det kommer till känslor, men också vad jag äter/ inte äter, om jag känner mig som en iskall idiot eller som en intensiv varmhjärtad livsnjutare. Och hur mycket jag själv än funderar över mina ”perioder”, ju mer förvirrad blir jag. Ibland kan jag referera till detta som personlighetsstörningar, men det är det inte, men bara för att människor ska kunna förstå hur förändrad jag kan bli från en sekund till en annan. Vipps! så kanske en helt annan period har börjat, och istället för att vara den glada, vara-alla-till-lags-mig, så har mina sinnesstämningar bytt till jag-orkar-inte-bry-mig-och-iskalla-kännslor-jag.
Det är inte det att jag igentligen är iskall och inte bryr mig, men ag orkar bara inte. Men när jag väl är själv kan jag vara helt och fullt emotionell, men jag orkar inte med att prata med människor. Det ska krävas en del, eller vara en människa som jag har känt ett tag, om jag ska ha viljan att vara social och svara på mail o gästboks-inlägg eller dylikt.
Men igentligen, handlar ju allt om en själv för en själv. Allt i sitt eget liv kretsar kring en själv. Oavsett om man är för upptagen att själv se det, eller mår för dåligt för att orka med att se det och gör sig upptagen av allt möjligt så man slipper tänka på sig själv. Men vi kan bara vara oss själva, trots att vi många gånger försöker vara mer eller mindre. Vi misslyckas ju alltid i slutet ändå, jag misslyckas alltid i slutet ändå.
Och nu sitter jag är patetisk och lyssnar på Roxet på lugnafavoriter, är arg på mig själv för att jag inte tar tag i mitt liv. Nu kom min katt in i rummet och jamar till mig. Hon vill gosa och sitta i knäet. Jag tror att jag ska ge henne lite av min tid och kärlek, för jag vet inte hur länge till jag kommer kunna det... hon är en gammal dam nu, min älskade katt. Hon vet nog mer om mig än mina närmaste vänner. Ja, näst intill alla mina hemligheter vet hon.
fredag 20 april 2007
torsdag 19 april 2007
Ibland vet jag inte om jag ska skratta eller gråta.
Jag såg precis på Debatten mellan Mona Sahlin och Jimmy Åkesson, på tv4. Det var underhållande, jag blev förbannad flera gånger om, skrattade åt hans obehärskade ton och helt sinnessjuka svar. Mona var däremot ganska lugn, hon ska ha bravur för att kunna hålla sig så lugn med Åkessons irriterande och rasistiska svar och uttalanden.
Något som gjorde att jag faktiskt skrattade högt när jag satt lyhörd framför tvn, var när Åkesson slänger ur sig något om socialdemokraterna och om partiet. Jag minns dock inte riktigt vad det var, något om sossarnas åsikter och att deras politik var kontroversiell med starka åsikter och att det var just han med sverigedemokraterna bakom sig som slängde ur sig det… jag skrattade högt.
Sen så blev jag riktigt förbannad över det som diskuterades om abort. När Mona frågar varför dem vill sänka antalet veckor i abortlagstiftningen, och Åkesson säger att anledningen är den så väl och snabbt utvecklade medicinen som fortfarande utvecklas i högt tempo. Att vi har lärt oss rädda foster i tidigare stadier. Men när har abort för kvinnan som vilja göra abort handlat om att rädda ett foster, och jag vill veta; sedan när har medicinen utvecklats så att vi kan lära fostren att utvecklas tidigare? För de antal veckor som finns nu(vad jag vet) handlar det om att ”fostret” inte utvecklats till ett visst stadie… äsch nu kom jag bort mig.
Slutskrivet, jag är uttömd. Men jag skrattar åt Jimmy Åkessons icke-existerande pokerface. Varje gång Mona fick honom förbannad eller upprörd (näst intill hela tiden) så lyste partiets och hans egen rasism igenom svaren och hand ord och uttryck. Speciellt de rasistiska uttryck som han slängde ur sig helt obefogat då och då när Mona pratade.
Något som gjorde att jag faktiskt skrattade högt när jag satt lyhörd framför tvn, var när Åkesson slänger ur sig något om socialdemokraterna och om partiet. Jag minns dock inte riktigt vad det var, något om sossarnas åsikter och att deras politik var kontroversiell med starka åsikter och att det var just han med sverigedemokraterna bakom sig som slängde ur sig det… jag skrattade högt.
Sen så blev jag riktigt förbannad över det som diskuterades om abort. När Mona frågar varför dem vill sänka antalet veckor i abortlagstiftningen, och Åkesson säger att anledningen är den så väl och snabbt utvecklade medicinen som fortfarande utvecklas i högt tempo. Att vi har lärt oss rädda foster i tidigare stadier. Men när har abort för kvinnan som vilja göra abort handlat om att rädda ett foster, och jag vill veta; sedan när har medicinen utvecklats så att vi kan lära fostren att utvecklas tidigare? För de antal veckor som finns nu(vad jag vet) handlar det om att ”fostret” inte utvecklats till ett visst stadie… äsch nu kom jag bort mig.
Slutskrivet, jag är uttömd. Men jag skrattar åt Jimmy Åkessons icke-existerande pokerface. Varje gång Mona fick honom förbannad eller upprörd (näst intill hela tiden) så lyste partiets och hans egen rasism igenom svaren och hand ord och uttryck. Speciellt de rasistiska uttryck som han slängde ur sig helt obefogat då och då när Mona pratade.
söndag 8 april 2007
Anarkistmiddag och slagsmål.
Gårdagen var innehållsrik, tidsomfattande, politisk, festlig, stressig, galen och det delades ut ett och annat slag i det sista skedet. Jag själv, med eftertanke, hade jävligt roligt!
Det hela började med en seg morgon som rent ut sagt var tärande och förjävlig mot mitt psyke. Men när jag väl tagit tag i min egen krage och hoppat in i duschen, tagit på mig kläderna och skyndat till bussen, kändes allt mycket bättre. Jag anlände till gullmarsplan vid fyra, ”om tio minuter kommer Ducky, perfekt, då hinner jag ta en cigg först” tänkte jag och knatade ut för att fördärva mina lungor ännu en gång.
Klockan tickade, tillslut var den tjugofem över fyra och ingen Ducky hade jag sett till… så jag ringer henne och hör om hon fastnat eller tappat bort sig. Men icke, det är ju jag som tagit fel på klockan fyra och klockan fem. Tio över fem skulle hon vara i gullmars. Saken var den att jag skulle träffa Pinglan tjugo i fem vid folkets hus, så jag var tvungen att åka.
På plats i lokalen där anarkist-middagen skulle hållas mötte jag upp med Pinglan och några andra bra människor, senare kom Ducky även till platsen. Vi började fixa och dona, ställa fram bord och stolar, duka med tallrikar och bestick, sätta fram ljus och blommor. Och jag skulle vilja utdela en stor eloge till dom som vikte servetterna!
När vi hade sprungit fram och tillbaka som galningar och allt var i ordning och på sin plats, hade folk redan förökat sig vid borden. En härlig blandning av åldrar, jag blev glad, när jag såg äldre människor, som var verksamma på 60-70 talet, som kommit till middagen. Jag måste säga att när jag först såg två av damerna komma uppför trappan och fråga om det var här en middag skulle vara, så trodde jag att ’nu har dom stackarna hamnat helt fel, och trott att det var en kulturell middag på folkets hus.’ . Det bästa var ju att dom inte hade kommit fel. Jag tänkte lite på min egen fördom och krossade den.
Middagen fick sin gång, talare talade om tidsepoker, aktioner, ockupationer. Vi sjöng sånger tillsammans och när efterrätten lagt sig tillrätta i magen och den allra sista sången ljudit i salen skingrade sig folket och begav sig hemåt eller vidare. Själv så kände jag mig som en catering-personal som sprungit och hämtat tallrikar hit och dit och fixat med diverse. Men å andra sidan tyckte jag inte alls illa om det, tvärt om så tyckte jag riktigt bra om känslan.
När det bara var människor kvar som skulle hjälpa till med städningen gick det undan att röja rent, jag och Ducky lekte Maud medan vi städade med moppar och skurade toaletter. Vi undrade om Maud skulle tycka att vi gjorde ett tillräckligt bra jobb, eller om vi behövde gå någon pig-kurs…
Två tjejer med smeknamn från fåglarnas värd: Ducky och Kråkan. Kråkan det är jag. Men vidare i texten nu, jag och Ducky fick skjuts tillbaka till gullmars, underbart snälla människor det finns. Vi bestämmer oss för att mitt hus blir en bra sovplats när vi väl ska sova för natten, sedan bär det av till staden och söder. Öl, det var vårt mål.
Carmen var stängt, klockan var ju efter ett. Men vi träffade på mycket bra människor som också skulle dricka öl, så vi hakade på. Broder Tuck, nästa! Men där var det såklart stängt, likaså efter en lång promenix till Balthazar, stängt överallt. På en lördag tycker jag att det borde vara obligatoriskt att alla ställen har öppet till tre tidigast! (jag känner att min motivation till att avsluta detta blogginlägg är ytterst låg)
Efter väldigt mycket promenerande hamnade vi på Skeppsbar, där blir det öl och skaka rumpan!... men det är på hemvägen, det händer grejer…
Jag och Ducky går en bit framför de andra brudarna, sammanlagt är vi sju stycken. Så som jag hörde, skulle en kille ha gått fram till ena bruden och sagt något alternativt tagit tag i henne också. Detta blir svårt att förklara, jag vet inte hela situationen trots att jag var mitt i smeten. Men bråk blir det i alla fall. Och jag som är konflikträdd springer omkring som en mygga mellan folk och säger ’nu tar vi det lugnt, nu tar vi det lugnt’, trots att snubben tagit upp en gatsten och håller den i handen. Sedan så kommer hans polare också, de är ca sju stycken sammanlagt också. Hur som helst, det första jag ser är att snubben som då skulle ha sagt nått får lite spö, och då blir han galen. Vet inte om det var att han inte tålde att det var tjejer han fick stryk av… om han kände att hans manlighet var hotat. Men han tar tag i en vägarbetsreflex (en orange plastreflex med asfaltsklump längst ned) och börjar svinga den kring sig, sedan kastar han den så att ena bruden näst intill kunde ha blivit träffad. Det är efter det hans polare försöker ingripa och det blir ett mindre kaos, och det är också då jag går in och säger till honom när han står med en gatsten i handen. Idiot.
Bråket fortsätter och nu ser jag snubben med ett glas i handen också, var är det för fel på honom? Måste han använda vapen? Eller känner han sig så jävla hotat!... jag går fram till honom igen, går emellan honom och en av brudarna, och lägger min hand på hans jacka och säger åt honom att släppa glaset och ta det lugnt. Då tar han stryptag med ena handen på mig istället, idiot säger jag bara. Allt var galet.
När jag sitter här och tänker tillbaka på situationen önskar jag att jag inte var så mesig och också hade ingripit, vilket jävla tillfälle var det inte för mig att få ge honom en riktig jävla käftsmäll när han har ett grepp runt min hals?
Situationen lugnar ned sig lite och vi drar till slussens tunnelbana, men när vi står vid spärrarna kommer två av snubbarna och tar kort på oss. Obehagligt. Jag går då fram till två väktare och säger att det blivit en obehaglig situation och att en i deras gäng tagit stryptag på mig. Enbart för att jävlas, enbart för att snubbarna ska få ett irriterat besök av väktarna. Väktarna kan jag dock inte säga nått ont om denna gången, den här gången kändes det bra att dom var där.
Kvällen hade tagit slut och det var dags att åka hem. Jag och Ducky somnade efter skitsnack om snubbarna och en del fniss.
Nu har min skrivmotivation verkligen rasat från hundra till noll. Kudden kallar, och imorgon beger jag mig av till Växjö. Till den bästa bruden, en av mina finaste vänner och jag längtar som en tok.
God natt!
Det hela började med en seg morgon som rent ut sagt var tärande och förjävlig mot mitt psyke. Men när jag väl tagit tag i min egen krage och hoppat in i duschen, tagit på mig kläderna och skyndat till bussen, kändes allt mycket bättre. Jag anlände till gullmarsplan vid fyra, ”om tio minuter kommer Ducky, perfekt, då hinner jag ta en cigg först” tänkte jag och knatade ut för att fördärva mina lungor ännu en gång.
Klockan tickade, tillslut var den tjugofem över fyra och ingen Ducky hade jag sett till… så jag ringer henne och hör om hon fastnat eller tappat bort sig. Men icke, det är ju jag som tagit fel på klockan fyra och klockan fem. Tio över fem skulle hon vara i gullmars. Saken var den att jag skulle träffa Pinglan tjugo i fem vid folkets hus, så jag var tvungen att åka.
På plats i lokalen där anarkist-middagen skulle hållas mötte jag upp med Pinglan och några andra bra människor, senare kom Ducky även till platsen. Vi började fixa och dona, ställa fram bord och stolar, duka med tallrikar och bestick, sätta fram ljus och blommor. Och jag skulle vilja utdela en stor eloge till dom som vikte servetterna!
När vi hade sprungit fram och tillbaka som galningar och allt var i ordning och på sin plats, hade folk redan förökat sig vid borden. En härlig blandning av åldrar, jag blev glad, när jag såg äldre människor, som var verksamma på 60-70 talet, som kommit till middagen. Jag måste säga att när jag först såg två av damerna komma uppför trappan och fråga om det var här en middag skulle vara, så trodde jag att ’nu har dom stackarna hamnat helt fel, och trott att det var en kulturell middag på folkets hus.’ . Det bästa var ju att dom inte hade kommit fel. Jag tänkte lite på min egen fördom och krossade den.
Middagen fick sin gång, talare talade om tidsepoker, aktioner, ockupationer. Vi sjöng sånger tillsammans och när efterrätten lagt sig tillrätta i magen och den allra sista sången ljudit i salen skingrade sig folket och begav sig hemåt eller vidare. Själv så kände jag mig som en catering-personal som sprungit och hämtat tallrikar hit och dit och fixat med diverse. Men å andra sidan tyckte jag inte alls illa om det, tvärt om så tyckte jag riktigt bra om känslan.
När det bara var människor kvar som skulle hjälpa till med städningen gick det undan att röja rent, jag och Ducky lekte Maud medan vi städade med moppar och skurade toaletter. Vi undrade om Maud skulle tycka att vi gjorde ett tillräckligt bra jobb, eller om vi behövde gå någon pig-kurs…
Två tjejer med smeknamn från fåglarnas värd: Ducky och Kråkan. Kråkan det är jag. Men vidare i texten nu, jag och Ducky fick skjuts tillbaka till gullmars, underbart snälla människor det finns. Vi bestämmer oss för att mitt hus blir en bra sovplats när vi väl ska sova för natten, sedan bär det av till staden och söder. Öl, det var vårt mål.
Carmen var stängt, klockan var ju efter ett. Men vi träffade på mycket bra människor som också skulle dricka öl, så vi hakade på. Broder Tuck, nästa! Men där var det såklart stängt, likaså efter en lång promenix till Balthazar, stängt överallt. På en lördag tycker jag att det borde vara obligatoriskt att alla ställen har öppet till tre tidigast! (jag känner att min motivation till att avsluta detta blogginlägg är ytterst låg)
Efter väldigt mycket promenerande hamnade vi på Skeppsbar, där blir det öl och skaka rumpan!... men det är på hemvägen, det händer grejer…
Jag och Ducky går en bit framför de andra brudarna, sammanlagt är vi sju stycken. Så som jag hörde, skulle en kille ha gått fram till ena bruden och sagt något alternativt tagit tag i henne också. Detta blir svårt att förklara, jag vet inte hela situationen trots att jag var mitt i smeten. Men bråk blir det i alla fall. Och jag som är konflikträdd springer omkring som en mygga mellan folk och säger ’nu tar vi det lugnt, nu tar vi det lugnt’, trots att snubben tagit upp en gatsten och håller den i handen. Sedan så kommer hans polare också, de är ca sju stycken sammanlagt också. Hur som helst, det första jag ser är att snubben som då skulle ha sagt nått får lite spö, och då blir han galen. Vet inte om det var att han inte tålde att det var tjejer han fick stryk av… om han kände att hans manlighet var hotat. Men han tar tag i en vägarbetsreflex (en orange plastreflex med asfaltsklump längst ned) och börjar svinga den kring sig, sedan kastar han den så att ena bruden näst intill kunde ha blivit träffad. Det är efter det hans polare försöker ingripa och det blir ett mindre kaos, och det är också då jag går in och säger till honom när han står med en gatsten i handen. Idiot.
Bråket fortsätter och nu ser jag snubben med ett glas i handen också, var är det för fel på honom? Måste han använda vapen? Eller känner han sig så jävla hotat!... jag går fram till honom igen, går emellan honom och en av brudarna, och lägger min hand på hans jacka och säger åt honom att släppa glaset och ta det lugnt. Då tar han stryptag med ena handen på mig istället, idiot säger jag bara. Allt var galet.
När jag sitter här och tänker tillbaka på situationen önskar jag att jag inte var så mesig och också hade ingripit, vilket jävla tillfälle var det inte för mig att få ge honom en riktig jävla käftsmäll när han har ett grepp runt min hals?
Situationen lugnar ned sig lite och vi drar till slussens tunnelbana, men när vi står vid spärrarna kommer två av snubbarna och tar kort på oss. Obehagligt. Jag går då fram till två väktare och säger att det blivit en obehaglig situation och att en i deras gäng tagit stryptag på mig. Enbart för att jävlas, enbart för att snubbarna ska få ett irriterat besök av väktarna. Väktarna kan jag dock inte säga nått ont om denna gången, den här gången kändes det bra att dom var där.
Kvällen hade tagit slut och det var dags att åka hem. Jag och Ducky somnade efter skitsnack om snubbarna och en del fniss.
Nu har min skrivmotivation verkligen rasat från hundra till noll. Kudden kallar, och imorgon beger jag mig av till Växjö. Till den bästa bruden, en av mina finaste vänner och jag längtar som en tok.
God natt!
måndag 2 april 2007
Kramp, Amelie Poulain och Edith Piaf.
Skrivkramp, magkramp, fingerkramp, tåkramp, ordkramd, talkramp. Jag hade allt. Inte allt men i alla fall tal-ord och -skrivkramp. Det är inte roligt, jag har känt mig både hämmad och begränsad. Linkan gjorde mitt minne påmint om att jag inte skrivit på ett tag, också att hon saknat det lite. Vilket gjorde mig otroligt glad, tänk, någon vill faktiskt läsa min blogg, hurra!Men för stunden ska jag inte skriva särskillt mycket, jag är fortfarande talhandikappad och mycket instängd i mig själv. Det som jag kan bidra min egen blogg med är en konstig dikt som jag fick ur mig, trots kramper.
Efter jag avslutat det här inlägget är det samtal med TexMex som gäller. Telefonen har varit upptagen ett par timmar per kväll utav mig nu, och jag känner ett sorts lugnt. Även fast jag inte kunnat uttrycka mig och utvecklat mina tankar så som jag annars skulle ha gjort, så har dessa samtal varit så himla givande. Hon har också skickat soundtrack från filmen 'Le Fabuleux Destin D'Amelie Poulain', ljuva musik. Och Edit Piaf har jag lyssnat en del på nu, Piaf,jag, ett glas vin och lite cigaretter.
Mina ord är slut och här är dikten.
Dom flyter iväg från mig, när jag sjunker.
Dom flyger bort, när jag faller
när jag
sakta singlar ned
till mina fotsteg.
Dom springer ifrån mig, bort till världen
iväg mot det andra som jag
inte kan se
när jag står still
i mina fotspår.
Där jag sjönk ned igenom jord
genom aska och mod.
Där jag grävde för att ta mig ifrån
ta mig bort.
Iväg mot det andra som jag
inte sett.
Utifrån ett överblicksperspektiv
under min klänning är ni små.
skåda mina underbart fina andetag
När ni flyter,
när ni flyger,
när ni springer,
kryper jag ihop innanför skalet
innuti jord
och ser er nedanför mina fötter
när dom sakta singlar ned till fotspåren
för att få fäste i mig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
