Ahead of us.

Jag har en hosta, som är seg och gör ont. Men jag lovar att bli frisk snart, annars klarar jag ju inte av att flänga runt så mycket som jag gjort på sista tiden. Förresten så är det ovan resultatet av tavlan jag höll på med, inte för att den syns så bra, jag är riktigt crapy på att ta kort på tavlor. Och på bilden ser man inte alla färger ordentligt eller vissa detaljer.. det suger kanske lite, och man ska inte stå långt bort och titta på den som med en Monet tavla.

Igår, var en hektisk dag, en ganska spexad dag över huvud taget. Jag åkte och målade efter jobbet, och tavlan blev färdig tio minuter innan brorsan skulle hämta upp mig och skjutsa mig till kulturkaféet. Yrla var helt fantastisk när hon spelade, som alltid. Och jag kämpade för att inte börja lipa. Jag förstår inte att hennes musik alltid får mig så emotionell! Antagligen för att den går rakt in i bröstet på mig, ända sedan första spelningen.
Det fanns gratis fika, massor av olika smaker på chokladbollar. Jag hade ingen aning om att det ens var möjligt att göra chokladbollar med wazabi i, men det var faktiskt ingen höjdare alls. Men dom med kardemumma/kanel/nejlika var hur goda som helst. Och jag åt alldeles för mycket sötsaker. Under dagen hade jag knappt ätit nått alls, förutom frukost och sen lite lunch. Det blir liksom aldrig riktigt av att man tar en normal portion då man ska hålla koll på fem ungar som ska ha mat och lära sig någorlunda bordsskick och inte ta för lite eller för mycket mat. Vissa har faktiskt inget stop i magen och andra skulle vara undernärda om dom fick bestämma hur lite dom skulle äta.
När musiken ljöd så dansade alla, det var härligt ända tills jag kände mig extra snurrig, går och ställer mig ben bit bort och sen är jag tvungen att sätta mig ned. Flimret och snurret blev lite för påtagligt och mycket. Men en bekant var snäll och frågade hur det var och hämtade vatten, och det var tur för annars hade jag säkert börjat skaka mer än vad jag redan gjorde.
I och med den lilla upplevelsen så har jag kommit på att det måste ha varit för att jag inte ätit speciellt under dagen och sen kommer dit och proppar i mig socker, då går blodsockret upp för backen fort, men jävlar vad fort det susar ned!

Fartfylld dag med astmasprej.

Cykeln hade knappt någon luft kvar i däcken, vilket jag glömt från i morse då jag i panik tog den till bussen. Jag får alltid springa den sista biten, men nu var jag smart nog att vråltrampa hela vägen fram. Här sitter jag nu med en kopp kaffe (jag börjar bli beroende igen), och min fina middag bestående utav två knäckemackor med ost på. Min dag, den har varit grymt bra, men stressig.

Jobbet som vanligt, men jag skippade rasten och slutade en halvtimma tidigare. En välbehövd halvtimma till mitt måleri som går bra, jag måste dock bli klar imorgon, senast kl.18.00. Men min kära bror ska skjutsa mig, så allt lär gå vägen.
Efter min konstnärliga ådra gjort sitt för dagen tog jag bussen tillbaka till centrum, för ett möte med ung vänster. Som jag misstänkte blev det inte så värst många, men i alla fall fyra mer än förra gången. Men de flesta små, eller tja, JO unga… två hade nog inte ens börjat gymnasiet, men ett stort plus att dom engagerar sig!
Men klubbens fadder kom sent, och jag fick starta upp mötet. Jag pratade på och kände mig mycket kunnig, det var ju trots allt min idé med kulturkafé om jag får säga det själv. Dessutom deklarerade jag att jag minsann inte kunde ta allt ansvar själv för att jag är involverad i diverse andra ”projekt”. Så nu förväntar jag mig lite engagemang utav de små liven!
Förresten såg en utav brudarna gay ut, jag vet dock inte om hon var det.. Men jo hon såg riktigt gay ut.

Efter 40 minuter smet jag iväg till bussen, åkte in till medis och stötte på Ducky och Troll. Dom stod inne på pressbyrån och trixade med the. Jag hoppas Troll kommer till kulturkafét imorgon kväll och tittar på min tavla och ger mig en kram. Ni andra där ute kan ju också komma dit tycker jag! Kl.19.10 på ett ställe som heter Tuben i farsta centrum, ligger precis vid tunnelbanan; därav namnet Tuben.
Och där kan ni som sagt skåda min fina tavla, men också lyssna på livemusik m.m. Kom dit!

Ducky och jag drog sedan vidare till vår destination, södra station och möte upp med resten av gänget. Vår hemliga visit var grym, men jag var klumpig när jag tog mig in genom fönstret. Klumpiga Kråkan, det är jag de! Så nu har jag två feta blåmärken på låret, som kommer att bli onda imorgon. Men det var grymt där, helt kolossalt grymt. Och jag tycker om gruppen, stämning, och människorna! Helt underbara och sjukt roliga människor!
När vi gick tillbaka till pendeltåget, såg vi att det var en minut kvar tills tåget skulle gå! Så vi sprang, fort fort och uppför trappan där vi såg att den inte alls skulle gå om en minut. Och jag fick ett mindre astmaanfall och var tvungen att ta min medicin, där satt jag på golvet och inhalerade pulver. Mina ben blir alltid som spagetti efteråt, och jag skakar, trodde där ett tag att mina ben skulle svika mig. Men jag klarade mig.

Snart ska jag krypa ned i sängen, börjar bli riktigt slitet trött här. Först lite musik och lite tänkande.

Allt går att fixa om du kan trixa!

Två dagar senare håller jag mig fortfarande till min latino-music, måste nog lägga in lite nytt på mp3n också. Jag vill ju inte tröttna på Tegan and Sara, inte för att jag vet om det går direkt men jag vill inte riskera något i onödan. Och det är mycket bättre att kunna sakna musiken lite och sen njuta fullt ut!
Det är mycket som har hänt, och mycket jag skulle vilja skriva om. Snarare låta fingrarna misshandla tangentbordet och tvinga fast allt för många ord på skärmen. Och såklart att det är en brud involverad i historien, men så mycket mer också. Min anonymitet är heller inte tillräckligt skyddad för att jag ska känna mig säker att skriva om vissa saker, som brudar, men ibland så kanske. Jag lovar i alla fall att inte bidra till en blogg som är uttorkad pga. brist på ladyfronten. Det är bara det att just nu är jag så fruktansvärt nöjd med min situation. Blir ni nyfikna på min såkallade situation nu?... Först ska jag berätta lite andra saker.

I dag har jag missbrukat ordet ’fixa’, det skulle vara fixa hit och fixa dit, ’ja men du det där ska vi fixa’ eller ’vill du att jag ska fixa?’.. jag har blivit en ända fixarfröken, med vision att kunna ’fixa’ alla problem kidsen stöter på, allt från en tappad smörgås till en lerig ledsen liten unge. Men allt ordnar sig, man måste bara lära sig tricken, och det håller jag på med nu.
Mitt motto just nu, som sagt; Allt går att fixa om du kan trixa!

Mitt feministiska engagemang, eller mitt politiska engagemang över lag är jag nöjd med. Men det ena är bättre än det andra. Imorgon ska jag hinna med en hel del, först jobbet, sen iväg till gullmars för att måla, sedan tillbaka hem och gå på ung vänster möte. Där ska jag förklara vad det är jag har tänkt med att göra dessa kulturcafé-kvällar, och försöka få människor engagerade och intresserade så jag slipper bära lasset själv. Vilket jag inte kommer att finna som en bra lösning, jag som har funnit något som står mig så otroligt mycket närmare hjärtat och min kämparglöd. Nämligen det jag ska smita ifrån ung vänster mötet för att spendera tid åt. Feminismen. Jag ska möta upp med några från den gruppen jag hade möte med förra söndagen, och dom jag hade möte med igår. Mötet igår gjorde mig, och de flesta andra så jävla peppade! Så imorgon blir det hemliga grejer på gång!

Och då till the ladys.. Vad ska man säga, mer än att jag återigen kan se det vackra i människor. Det har varit ett tag då jag varit totalt nedkörd i träsket, depression m.m. Men nu, när det mesta börjar falla på plats, när jag ser en väg till att hitta tillbaka, då kan jag se mycket som jag varit blind för. Och det finns då någon sådär som jag tycker är lite extra fin, och det är vår i luften och jag känner mig som ett litet barn i lågstadiet som beundrar någon på avstånd. Och det gör mig alldeles lagom varm inombord, och att jag inte tar för seriöst på mina egna känslor och att mina tankar inte snurrar alldeles vansinnigt åt alla håll och kanter, det är ett stort plus. För då kan jag verkligen bara gå omkring i min lilla värd och tycka att allt är bra utan att förvänta mig någonting. Och att inte förvänta sig att man själv ska förvänta sig någonting, det är de bästa på länge.
Jag flummar också ut en aning i detta utlägg, kommer med svåra förklaringar som för er kanske är obegripliga. Men jag hoppas att ni förstår min mening här. Nu väntar en kopp kaffe på köksbordet, jag önskar att jag hade mitt egna place. Det är nog dags snart, att skaffa eget. Vara min egen. Men ja just det, kaffe var det!

Rytm

Sluter mina ögon. Lyssnar, låter musiken föra mig. Beröra mig och jag kan inte vara still. Jag förförs av mitt ursprung. De latinska tonerna är som förspel som får varenda muskel i kroppen att vilja ha mer, dansa; halsen, axlarna, armarna, bröstet, midjan, höfterna, benen och fötterna. Allt i ett spel, i vågor, det är rent ut sagt jävligt sexigt med latino dans, man känner sig sexig och totalt levande. Vilket är en underbar känsla.

Såg på Dirty dancing 2 för en stund sedan, den gick på tv och där slungades jag in. Det kanske låter lamt, med en tvåa, tvåor brukar ju inte vara särskillt bra. Men du, passion! Den var bra, och jag vill lugnt slungas in i klubben dom dansar på, in i cuba, in på dansgolvet och känna all den passion och känsla som infann sig där.

När jag dansar, oavsett om det är showdans, showfunk, fristående eller på dansgolvet ute, känner jag hela mitt väsen och det är då inget annat existerar. Förstå att jag pratar passion, det vill jag aldrig ge upp. Däremot ska jag gå vidare, lära mig salsa på riktigt, jag har varit sugen på pardans ett tag nu.

Förkylningstider.

Min näsa är täppt, feberkänsla i huvudet och i ögonen. Jag måste verkligen andas med öppen mun vilket är jobbigt då jag har astma, och slemmet är min död.. samtidigt som dammet yr på vägarna och är fiender mot mina luftrör.
Jag börjar min dag med en dubbel treo, två vitamintabletter, en c-vitamin brus, och en tablett som ska vara slemmlösande.. och sedan äter jag strepcil mot ond hals också. Snälla kan jag få bli frisk nu? jag har ju precis börjat jobba och måste jobba nästa vecka med, annars blir min lön minimal.
Men å andra sidan, är det pga jobbet som jag är sjuk. Jag hade förväntat mig en förkylning men inte en sådan här dunderförkylning som gör mig lamslagen och ofunktionell! Dock så har jobbet blivit bättre, rutinerna har satt sig och barnen kör inte lika mycket med mig längre. yeah!

Pixel är här! Hemma hos mig, det var länge sedan nu. Senast var under pride 05. Men nu ligger hon i sängen och läser en bok som hon inhandlat på akademibokhandeln. Just det, glömde säga, hon är min skåning hon. En av de bästa som jag bott tillsammans med under de två första åren i gymnasiet, vi gick i samma klass. Animationsnördar, iaf hon, för hon har fortsatt på den sortens kreativa bana. Nu är hon här i stockholm för att finna en praktikplats. Det går nog bra, jag tror på henne!
Ikväll blir det bara till att chilla, med en film framför datorn, kanske lite popcorn, men framför allt ska jag försöka göra en riktigt god latte till henne. Och en dubbel treo till mig.

Och imorgon kommer troll hem, henne längtar jag efter, den filuren är lika mysig och fri som plupp. Ni vet Plupp med det blå håret, som beger sig iväg på äventyr hela tiden, så är hon också. Jag ska i alla fall besöka henne och göra morgonkvällen till en ytterst äventyrlig kväll, men min dansträning får jag nog hoppa över denna fredag med. Nedrans förkylning! Man blir mosig i hjärnan och orkar inte särskillt mycket.

På söndag är det knytis och möte som gäller, nu har jag bestämmt mig vad jag ska ta med. Detta blir det;

Hummus
Bönröra
Guaccamole
Nachos

Alldeles perfekt bra, lagom att laga och lagom ansträngande. Men nu har jag ännu en fråga om just maten. Ett gott recept på bönröra, är det någon som besitter ett sådant, eller har ett tips på en nätsida med något gott bönrörerecept?

Nu ska jag vara social, så social jag kan bli med lika rinnande nos som ett dagisbarn och en allmän smet i huvudet, lätt flytande kräm utblandat med mjölk skulle jag kunna beskriva mina tankar som. Social var det ja! Hej tills vidare.

Prioritering och Hummus.

Min telefon ringde, jag sov och min hand irrade efter mobilen. Jag minns att det var kontaktpersonen från dagis, hon frågade om jag kunde jobba idag. Men jag som var så trött, hes och borta kunde knappast tänka klart. Så jag sa 'nej att det kunde jag inte', så la jag på och somnade om. Sedan när jag vaknade kunde jag inte få ihop tankarna, hade det ringt eller var det jag som hade drömt?!, Irriterat kom jag på mig själv att jag kom ihåg alldeles riktigt, hon hade ringt mig och jag hade tackat nej för att jag inte kunde tänka längre än vad maud olofsson kan damsuga själv. Så var det ett par hundra förlorat.. men ja jag klarar mig, har ju klarat mig ett bra tag nu utan pengar.

Jag vill att veckan ska gå fort, jag vill ha ett till möte, jag vill engagera mig! det känns så jävla bra att verkligen starta något, göra något som betyder en hel del. Det bästa är att det får mig att må bra, och om jag mår bra orkar jag ställa upp i högre grad för andra människor. Men jag måste prioritera nu, vad ska jag välja bort och hur ska min vardag se ut? hur vill jag att den ska se ut? och till vilken grad kan jag engagera mig i saker o ting utan att gå in i väggen?
Min agenda ser ut på detta sättet;

- Vikarie-jobb på en förskola
- Söka jobb
- Gymnastik-/danstränare
- Mina dansträningar
- Ung vänster och planering och genomförandet av cafékvällar
- Feministiskt aktionsnätverk, planera och genomföra projekt kvinnohus
- Psyk
- Måla tavlor

Detta är vad jag har att göra i livet just nu, vissa saker vill jag absolut inte prioritera bort. Men jag tror att jag fixar det mesta men att jag måste göra upp en plan.
Så som jag känner, vilka av dessa jag bäst tycker om och vilka som är nödvändiga.. det blir så här(det som jag tycker bäst om kommer först och sen det viktigaste, saken är den att det är viktigt på olika sätt. För att kunna överleva ekonomiskt, och sen för att kunna leva som en fungerande människa);

- Feministiskt aktionsnätverk, planera och genomföra projekt kvinnohus
- Vikarie-jobb på en förskola
- Måla tavlor
- Psyk
- Ung vänster och planering och genomförandet av cafékvällar
- Söka jobb
- Mina dansträningar
- Gymnastik-/danstränare

Dom röda vill jag absolut ha kvar, finns ingen chans att jag tänker ändra på dom. De gröna är saker jag måste göra för ekonomins skull. Den lila är ett måste för att jag ska kunna bearbeta och komma fram till vissa saker, I have a long way to go. Däremellan har vi det gula som jag inte riktigt vet vad jag känner för, ung vänster är mer osäkert än dansen.Men något som jag är alldeles säker på är att min kariär som gymnastik-/danstränare måste ta slut, finito! Ungarna kan vara rent ut sagt ignoranta och ibland skymtar det små horn. Det är ganska ofta som både jag och den andra tränaren kan få tårar i ögonen, speciellt när vi är själva. Men det är styrka som håller tårarna borta tills träningen är över och man går hem med en förlorar-känsla i kroppen. Det känns helt enkelt inte värt det längre.

På fredag ska jag till Psyk, har inte varit där på en månad. Vi båda tyckte att en paus i våra samtal skulle vara bra, så jag hinner tänka, för vi kom till en viss punkt men inte längre. Där var det stopp varje gång, men nu har så himla mycket hänt att jag måste prata av mig även om vi ändå kommer komma till en och samma punkt slutligen. Men då har vi ändå kommit över ett fartgupp!

Förresten!! på söndagen ja, när det ska vara möte. Ska det bara vara min lilla grupp och vi ska vara hemma hos en av oss. Och vi skulle ta med oss något, och därav veganmat. Jag kan laga veganmat, det är inget främmande, men! Nu handlar det om småsaker att ta med sig, och bjuda på. Jag är ju lite prestationsfreak och vill att det ska bli bra, det skulle vara pinsamt om det blev äckligt och ingen ville ha. Men jag ska iaf göra hummus, prövade jag på idag och den blev bra! Men vad kan man ha till hummusen som inte är för mycket, typ av bröd? eller något annat?? och finns det andra förslag på röror?! Jag är i desperat behov mina vänner!
Hjälp mig lite på traven?

Feministfestival & feministiskt aktionsnätverk!

Feminism skriven av Lena Gemzöe, den boken ska jag börja plöja o rota mig in i. Uppdatera mina teoretiska kunskaper om feminismen, jag har ett dåligt minne och måste hålla hjärncellerna vid liv för nu jävlar blir det ändring!
Jag har en rädsla för att säga vad jag tycker, för att diskutera och debattera. Just för att jag inte kan få ut orden rätt, jag vet oftast vad jag vill säga men känner mig för osäker och då fastnar orden på tungan. Som häftstift i papper och tuggummi i håret, segt värre.
Problemet ligger ofta i att jag också glömmer vissa saker, sådant som hör ihop, jag måste kunna styrka mina argument och känna att jag har en ståndpunkt att komma tillbaka till om någon puttar på mig och mina åsikter. Därför ska jag börja läsa igen. Höstterminen var det Genusstudier som gällde, grundkursen på södertörns högskola, då var jag fullt insatt och ville lära mig så mycket som möjligt. Men mycket gick väldigt fort, det mesta fastnade inte riktigt. Så nu ska jag läsa på och repetera, det ska bli intressant, och eftersom jag är helt oberoende kan jag fördjupa mig och läsa exakt det jag vill veta mer om.
Det kanske låter som jag tänker bli värsta experten, men icke, bara mer insatt och säker på saken. Nu när jag äntligen lyft på röven och är redo för aktion!

Här var det hoppsan hejsan,
här ska du se på mejsan.
Kan å kan du gissa,
kan du gissa vad jag är?
Vill å vill du veta
vad en sån som jag kan heta?
Strunta i att fråga
för jag säger som det är.

Här kommer feministen,
tjolahopp tjolahej tjolahoppsan-sa
Här kommer feministen,
ja, här kommer faktisk jag.

Har du sett patriarkatet,
och alliansens herre på täppan.
Har du sett Herr Reinfeldth,
ja han heter faktisk så.
Har du sett patriarkatet,
det samhälle vi lever i
Vill å vill du veta,
varför förtrycket lever kvar ?

Jo, för där bor ju Maud Olofsson
tjolahopp tjolahej tjolahoppsan-sa
tillsammans med alliansen,
dom hyr pigor varje dag.

Det är ganska illa,
att dom tycker vi andra kan fylla,
Deras kappsäck full med pengar
medans våra barn inget dagis kvar har.
Kom nu, alla systrar,
alla feminister som jag känner,
Nu ska vi störta förtrycket,
Tjolahej tjolahoppsan-sa

Här kommer motståndskraften,
tjolahopp tjolahej tjolahoppsan-sa
Här kommer en förändring,
ja, här kommer feministerna idag!

Okej ,ja jag har tråkigt, och ja jag tycker tiden går långsamt, och ja.. jag har inget bättre för mig än att skriva om Astrid Lindgrens sång Här kommer pippi långstrump.
Men över till annat.


I går var det Feministfestival på kaffé 44:a! det var grymt intressant men otroligt ansträngande för hjärnan med all information i föredrag o paneldebatten. Och min rumpa tog rejält med stryk, det är inte skönt att sitta på en träbäck större delen av dagen!
Jag, Ducky och Pyrrot kom dit kl.10.00 efter att ha suttit på en bänk och njutit av solen sen nio. Därefter så lämnade vi bara dom där bänkarna för en promenad o köpa mat. Hela arrangemanget slutade 17:30.
Det fanns en artist jag tyckte var väldigt bra: Katharina Nuttall, hennes röst var otroligt häftig. Mörk och intensiv, man blev förförd och ville höra mer. Eller är det kanske bara jag som är svag för livespelningar? Det blir nästan alltid som en sorts transdimention jag kommer in i.
-->http://www.myspace.com/katharinabnuttall

Sedan var det några som kallade sig Ruby Rose, så sjukt roligt! och jag menar sjukt roligt haha. Dessvärre orkar jag inte förklara närmare än att det var fyra brudar, cowboy/western/texas- inspererde. Den ena hade mustach och spelade gitarr, och jag kan säga att det fanns en piska, succini, lasso, linedancing och en stor portion texasdialekt. Du får tänka lite själv, sjukt kul.

Mian Lodalen var där också, hon är bra på att hålla tal, roliga tal. Skojar på scen o sådant, jag måste börja läsa lite utav hennes böcker. Skämms nästan lite för att jag inte har gjort det än.. och till trollet säger jag; JA jag ska gå till bibblan och hyra smulklubben-böckerna! :P

Nu känner jag att min kreativitet och ork sviker mig, jag orkar knappt skriva mer. Men lite till, och jag tycker att om du orkat läsa hit, ända hit, är du värd ett pris!

Idag så var jag på ett startmöte för feministiskt aktionsnätverk, vi diskuterade olika politiska frågor med tanke på vilka som sitter i riksdagen och tänker riva ned samhället på de här fyra åren som kommer.
Och speciellt att dom kommer utsätta kvinnor för mer motstånd, ta ifrån oss möjligheter och bedriva en rent ut sagt skrämmande politik på många plan. Så vi delade in oss i grupper, kom med förslag om eventuella aktioner och tillvägagångsätt m.m. vi kom fram till mycket bra, många bra förslag! Jag är glad över att det finns så kreativa och engagerade människor!
Jag ska träffa min grupp på söndag igen, yeah!

Enligt mig själv är jag en ganska glad person, eller en väldigt glad person. Men jag är deppig, kalla det deprimerad om du vill, större delen av året. Så har det varit i ett antal år nu. Jag tycker inte om mitt deprimerande jag, den som ger upp och ser mörkret. Det känns så fel.
Och ingenting jag gör, eller engagerar mig i har fått mig på andra tankar. Men detta, att jag engagerar mig i aktiv feminism, jag känner att jag gör något att det finns en mening och att jag kan göra skillnad. Att jag faktiskt kan betyda något. Och det är så jävla skönt att känna samhörighet, tillhörighet, gemenskap och att min mark som jag står på inte viker i det minsta jordskred som bubblar upp till marken.

Nu ska jag dock krypa under täcket och snusa till, tills soljuset jävlas med mig imorgonbitti. Sen upp och på promenad med Elin, long time ago.

Vi Tog Natten Tillbaka!

Internationella kvinnodagen den 8 mars 2007.

Hela dagen flöt på bra, jag är nöjd, myckt nöjd. Jag jobbade fram till klockan tre som vanligt, hann inte med annat än att fort gå hem o fixa diverse prylar innan jag fick springa till bussen. Visst, man brukar använda termen 'springa till bussen'när man måste skynda sig, men jag bokstavligen sprang till bussen. Såklart så fick jag en mindre astma-attack som det astmabarn jag är, vad jag inte var medveten om för tillfället var att jag skulle bli straffad i slutet av kvällen för att inte behövt ta min medicin på väldigt länge..

Vid spärrarna i Slussen träffar jag både Linda, Barbie och diverse annat folk. Det var riktigt skönt att återse Linda, vi brukar ha våra stunder men ses sedan inte på allt för många dagar/veckor.. vi som sågs i princip varje dag under gymnasietiden. Ibland undrar jag om det inte skulle vara lättare att bara gå i gymnasiet hela livet ut. .fast.. nää!!

Det hålls tal, och en eldshow, sedan bär det iväg. Från södermalms torg till medborgarplatsen, en mycket lyckad och peppad färd. Jag blir hes på kuppen, tappar andan lite då och då. Men den gemenskap, lycka, och stolthet övervinner allt. Ett demonstrationståg för rätt sak får mig att bli stolt. Hela tåget sluter upp på medis,där det återigen hålls lite tal, och ett jävligt bra och starkt tal för den delen!! Om du inte var där och hörde Josefin Brink tala, har du missat något!
Demonstrationen avslutades med bandet Alla'ska som jag varmt kan rekomendera om du tycker om att lyssna på reggea och ska. Det duggade men folket dansade och trollet och jag likaså, Linda hängde också på. Underbart och en fin avslutning, jag kände mig inte ensam!

En demonstration avslutad och människor börjar skingra sig, Linda åkte hem medans jag och trollet styrde vår väg mot Kaffé 44an. Ytterligare en demonstration skulle infinna sig och det ville jag inte missa!
Det var varmt och skönt och framförallt torrt till skillnad från ute, jag satte mig i Duckys knä ett tag, utkämpade en wordbattle med Barbie. Vi är så pinsamma, jag och barbie, det hela började med att jag ville att hon skulle följa med mig på toaletten (jag vet, jag lever kvar i dagisstadiet när man alltid skulle ha med sig polarna)men hon orkade inte.. med mina väl valda argument som jag hittade i tankerummet på några sekunder började batteln. Måste säga att Barbie var väldigt bra, men jag anser att jag vann;P även fast jag inte fick med henne till toan den envisa jävlen!
Tillbaka till omgivningen och verkligeheten, det blev uppträdanden igen, en mycket duktig brud som rappade/sjöng, FC som dansade och sedan ett litet pepp-tal. Det var mycket pepp och det gillar jag.

Vi drog sedan iväg till medis igen, ytterligare pepp med sång o tal hölls. Sedan gick vi med stolta steg ut i stockholm för att ta tillbaka natten. Parollen löd 'Vi tar natten tillbaka!', vi ljöd på en ramsa med samma ord som fick mig att sluta andas emmelanåt. Den ramsan var sannerligen inte luftvänlig :P
Precis innan slussen börjar vi springa, vilken otroligt fri kännsla!! haha det låter nog som om jag aldrig varit på en demo förut, men jorå det har jag, men varje gång så infinner sig den otroliga kännslan av frihet, möjligheter och gemenskap! Och man blir hög på livet för stunden, för allt man kämpar för och kämpar mot.
När vi kom till slussen stannar tåget, jag kan se tre män med rakade skallar, dom såg åtminstone ut som skinns eller natzis.. men jag är inte säker, hur ska man kunna vara det, looks are deziving.. Det såg ut som om dom ville starta bråk.. men ja som sagt, jag vet inte. Onödigt för dom att lägga sig i, om det nu var bråk dom ville ha, hade dom en jävla massa människor som gemensamt stod starka och enade.
Vi gick vidare och sprang sedan igen, återigen kom kännslan av att kunna flyga! Väl framme vid gamla stan som var vårat slutmål stod vi i en ring och tittade på uppträdande med eldpois och sjöng våra slagord och ramsor. Natten var ung när vi började skingra oss, och jag var trött med en ond hals som följd av mitt skrikande.
Jag träffade Ama och vi tog sällskap hem, min kropp skakade och jag kom ihåg att jag tagit min astmamedicin tidigare, det är vad resultatet blir om jag blandar astamedicin, för lite luft och mycket kämparglöd: darrande kropp, men det är det värt.
När jag gick av bussen var jag själv, kom på vad jag läste i tidningen på morgonen 'kvinna våldtagen av tre män' och det var alldeles nära mig. Med rätt så snabba steg styrde jag kosen hemåt, lite smårädd, men jag tänkte att jag inte var ensam, jag är inte ensam. Jag tänkte 'vi tog natten tillbaka!' och jag ska fan inte vara rädd. Men jag har all anledning när jag går med mitt överfallslarm i handen, 'jag har all rätt att vara rädd, jag är inte den enda, och det är därför vi aldrig får sluta kämpa!'. Vi kan sluta kämpa för den saken när vi inte är rädda längre och när det inte finns någon anledning att vara rädd, men därefter finns det andra saker att ta tag i. Jag kommer aldrig sluta kämpa!

Internationella Kvinnodagen!

Upp systrar, beväpna er!
Eller något åt det håller, jag äger en bok som Ulla Manns har skrivit. Den handlar om kvinnans emancipation(stavas?) under 1800-talet.

Idag har det varit ännu en dag på dagis, med feber,diaré och kräksjuka för barnen, jag är glad att jag inte är liten längre. Men förskräckt att jag är dagisfröken och utsätter mig själv för en smittorisk!

Jag är redan sen, sen in i duschen för att sen hinna med bussen till stan. Linda, min fina vän, henne ska jag möta klockan kvart i sex och så ska trollet komma också! saknar henne, hon är bra som få.
Så det blir först demonstration på södermalmstorg kl.18.00 med tal, musik och tåg till medis. Sen iväg till kaffé 44 för att sedan gå på ännu en damonstration, Ta Natten Tillbaka!
Ja vem fan ska behöva vara rädd! ingen, absolut ingen! Läste i tidningen idag att det var en kvinna som blev våldtagen nära där jag bor... jag vill inte ens tänka på att det ska kunna vara så, och samtidigt önskar jag att jag skulle varit i närheten så jag kunnat sparka skiten ur manssvinen som gjorde det! jag säger; lyssna på vagina grandes låt, lalal" jag tog tag bakom nacken och jag knäa han magen han höll händerna för ballen så jag sparka han i skallen och han låg där på rygg och jag sa 'fan va du är snygg, hur sexig e jag nu? motherfucker!'"
Förlåt om texten är lite fel, var länge sedan jag hörde den, och jag har brottom. Så nu hinner jag inte mer!!

ladys and löv.

Jag tänkte börja med att säga, jag har aldrig särskillt tur i kärlek. Eller snarare i att bli kär, det är en ovanlig företelse när det gäller mig. Ibland, skulle jag ge solsken och liv för att känna den pirrande kännslan på morgonen när man vaknar med ansiktet mysigt insmugglat i någons doftande hud. Men just idag vet jag inte. Eller jo, jag skulle nog ge det mesta föra att finna och bli funnen.

Men jag har en förmåga att vara romantisk och se verkligheten ur ett overkligt kärlekskomedi-likt filmsätt. Min syn, den är skev.

Vad skulle du ge för pirret i magen och andan i halsen och elektricitet i fingrarna? för att vara helt ärlig...

Det jag vill komma till, vart är du??! eller okej, det är inte vad jag vill komma till. Men jag undrar ju, hur länge jag ska bli tvungen att vänta. Och ska man försöka göra något utav situationer som dyker upp, utav vissa moment, och av vissa möten. Eller ska man strunta i det och låta någon finna mig?.. nej det funkar nog inte. Jag var ytterst bra på kurragömma när jag var liten, fast det var tråkigt när man ibland inte blev funnen. Men ännu mer tråkigt när man själv räknade och letade utan att hitta nån på länge.

Ensamhet är inte mig grej, men inte förhållande heller men jag skulle bra allt vilja pröva på. Men då krävs det att jag bli kär, annars går det som det alltid går. Och så krävs det ju förståss att någon kan dyka ned framför mina fötter som ett bombnedslag och tycka att jag är vackrast i världen.

Sen finns ett till litet hinder, ska man vara kär i sig själv nån gång i livet, tycka om sig själv och vara nöjd?
Man kan ju vara nöjd nån gång ibland, ett tag och en liten stund. Men vad händer om man är en sådan liten miserabel människa som har ytters svårt att tycka om sig själv. Och dessutom pågrund av det ha svårt att se att någon annan skull kunna göra det. What do you do?

Det värsta man kan göra är nog att ge upp, jag har inte gett upp, Jag är bara ivrig och vill ha allt nu och här och på sekunden. Min säng är tom och jag vill kunna krypa ned i den o gosa o ha långa konversationer och dela, dela, dela.. dela mig själv, dela någon annan, dela det mesta. Men det handlar inte såklart om att dela, gosa tills man tröttnar o går upp. Utan om att känna att man inte är ensam, att man är omtyckt, att vara nöjd med vardagen och det minsta. Också det är väldigt mycket begärt. Jag vet.

Min allra första dag.

Tro det eller ej, men jag kom upp imorse! Jag använde inte ens snooze-funktionen. Men å andra sidan så hade mor försovit sig och jag lät henne ta badrummet före mig. Medans min planerde morgon gick i stöpet så kom hon försent till jobbet, men pappa skjutsade mig till bussen sen så jag han ikapp med planeringen.
Min första dag på jobbet gick väldigt bra tycker jag själv, jag var inet så osäker och behövde inte fråga om så mycket. Däremot blev jag sjukt irriterad på mig själv i början när jag upptäckte hur olika jag behandlade barnen beroende på om dom var tjej eller kille, jag som läst GENUS!! hallå vad fan håller jag på med! så det fick mig att tänka om på direkten och jag ignorerade könsrollerna så gott det gick. Men på samlingen hade dom en tavla med kort på alla barnen, och flickorna högst upp på en rad och pojkarnas kort under på en annan rad. Jag började genast tänka på att det måste vara himla jobbigt att dela in allt i kön, mycket jobbigare än att bara skita i det totalt, för att inte tala om mycket bättre att skita i det totalt då barnet skulle få utveckla sin egen könsidentitet eller varför inte bara personliga identitet!?..
Barnen var helt underbara, inte hela tiden dock, det jag tycker om mest är de pedagogiska måltidena, det är kul att sitta med och kunna koncentrera sig på andra istället för sig själv och hur mycket och vad man äter. Men däremot är det ganska lugna barn på min avdelning, tre år är dom. Jag har nästan lärt mig alla namn. Och imorgon är en ny dag.

Min mormor har hämtat hem en ny katt, från katt-värnet, hon heter Villma och är så gó! helt underbart kelig och den snyggaste svannsföringen jag sett haha!


Jag hoppas allt kommer ordna sig snart, att jaghittar någonting i mig själv som jag kan hålla fast i och drivas utav. Jag vill inte bara finnas som en monotonisk livsorganism som endast lever för att fylla den biologiska kvoten. Jag vill kunna känna at jag har en mening, skit samma om jag har det, jag vill bara kunna känna att det finns en enda mening.

Jag har fortfarande ont i min fot.

My luck or yours.

Jag hoppade in i duschen, men fastnade framför tvn med en sallad klockan halv ett. Men ändå lyckades jag hinna med tjugo i bussen till gullmars. Jag målade i två timmar, helt underbat att flyta in i färgen och musiken och bara vara, eller inte finnas alls hur man nu ser på det. Det är som en fristad i huvudet och i tankarna när jag målar, jag hör inget, ser inget och kan inte bry mig mindre om vad som finns utanför min egen sfär. Hur som helst är det något som jag behöver, min egna tid där jag faktiskt kan göra den till något bra och inte till en deppig katastrof.
Men jag väcktes ur min fristad när tavlan som igentligen är en 1mX1,4m(ca) träskiva(2cm bred från sidad) plötsligt betsämde sig för att ramla ned med kanten på min fot, AJ säger jag bara.. foten min är lite omskakad och försett med ett blåmärke och ett ont innre. Jag undrar hur jag kan lyckas så bra med att vara klumpig.
Kanske lyckas jag att bryta mitt lata mönster imorrn och för ett tag framåt, jag har nämligen fått vikariejobb på en förskola. Imorgon är min första dag, jag ska jobba på en avdelning tillsammans med en av mina gamla dagisfröknar! den du!
Så igentligen skulle jag behöva sova nu, iaf om en halvtimma.. för att kunna vakna till klockan imorrn. Jag fasar den stunden vakna argt som ett bi för att jag inte får sova längre, irriterad över at behöva gå upp och frysa påvägen till badrummet och dushen, och från duschen till rummet. Hoppas att det inte är för tidigt att äta frukost.. jag ska iaf börja med att bara äta fil o flingor. Jag tränade för ett tag sen, men såklart så hade pappa ställt fram sista biten chokladkaka och den kunde jag inte låta bli. Så nu mår jag illa, som alltid när jag ätit en bakelse/tårta eller något sånt. Och när jag nu mår så illa av sånt, vafan kan jag inte låta bli?.. det är faktiskt inte så himla gott, jag dör inte av att inte äta det.

I went to far and told you too much
but you didn't listen
my luck or yours
either way I'm still unfixed

Nu ska jag ned till köket och kolla vilket märke osten har, ducky wants to know:P
men den osten är god!

one more time
du är min frihet.

Latheten tar över.

Magen är sprängfylld med grön mint te, och jag har ätit alldeles för många mackor. Usch, ibland kan mornar vara så otroligt oinbjudande. Och helst ska jag iväg till min gamla gymnasieskola och måla på min tavla, men hela min kropp och min hjärna vill inte hänga med. Jag vill bara lägga mig ned och avlida en liten stund, tack.
Men jag väntar och ser, om en liten stund kanske allt hinner ikapp och jag orkar ställa mig i duschen och sedan åka iväg. Ibland undrar jag hur jag kunde bli så lat, eller om jag alltid varit det? kanske är det för att jag varken gått i skolan eller jobbat på ett bra tag nu.. man skall icke inbjuda de lata rutinerna.
Som vanligt, sitter jag och lyssnar på tegan and sara, som alltid sedan Ducky presenterade mitt liv och mina öron för deras musik. Och sen mina ögon för deras uppenbarelse, dom är så otroligt snygga båda två! Vad mer kan man begära än good looking, grymt bra låtskrivare och musiker?.... kan någon tala om för mig varför dom bor i Kanada!? vad tjänar det till?.. dom kanske har varit i sverige två gånger..
Sist var året 2005 och då hade jag inte ens börjat lyssna på dom utan var helt inne i svenska akademien, japanese sandman, leTigre, the knife, bikini kill, the distillers och mycket mer.. men jag orkar faktiskt inte lista upp allt här. Aaaarrgh! kvinnor kom hit och spela eran musik! god damn it!

Min katt går runt och jamar, hon har gjort det i ett par veckor nu. Undra om hon känner sig ensam? för när hon jamar går hon omkring och letar efter hushållets medlemmar tills hon får ett svar och går in i rätt rum. Hon börjar bli rätt gammal, hon ska fylla 18 i oktober och tyvärr måste hon äta medicin livet ut:( och hon hatar tabletter, vi i familjen som är tvungna att ge henne det blir för en timma eller två hatobjekt.

Okej, jag vill inte göra något idag, och jag vill inte åka iväg. Men förr eller senare måste jag bege mig iväg, för klockan fem ska jag agera gymnastik/dans-tränare.
Jag skulle helst vilja viga min nuvarande tid åt jobb, gitarrlektioner skulle inte sitta fel, dansen, och konsten. Och vi får se om jag orkar göra något åt saken idag.

The First.

Ni som älskar Tegan and Sara vet att titeln på mitt första blogg-inlägg är identiskt likt titeln på en av deras låtar, och ja, jag älskar också Tegan and Sara. Helt klart.
Jag vet inte riktigt vad jag vill skriva i mitt första inlägg, hur ska man börja? men det kanske gör detsamma för folket. Det gör detsamma för mig, varför skulle ni tänka annorlunda. En sak vill jag dock reda ut, när man skriver blogg, då skriver man för och till alla andra, eller hur? pluss att man såklart skriver för att det gynnar en själv, annars skulle nog inte jag börja skriva blogg om inte jag skulle få ut något själv. Människan är ego.
En gitarr vill jag ha! oh ja det vill jag. Mycket mer än gärna, och kanske ska jag få köpa en gitarr mycket billigt. Den har blivit hittad av en väns vän i en konteiner, den är dock i mycket gott skick och skulle kunna köpas utav mig för 200kr. Jag hoppas verkligen att snubben som hittade den har den kvar! Annars blir jag lite ledsen i ögat.
Hur som helst, so long suckers, I'm on my way!