Life sucks when you're alone with the illness.

Jag är sjuk, snorar som en och annan dagisunge, hostar snart upp mina stackars lungor. Men det är kanske sådant man får räkna med, om man sover över hos en vän som mitt i oktober sover med balkongdörren öppen? …
Fast jag hoppas att jag blir frisk snart, imorgon ska jag i alla fall ligga hemma helt själv och titta på film, jag var och hyrde tre stycken idag;

- Babel
- Min granne Totoro
- KiDHULTHOOD streets of London

Problemet är att jag ska vara hemma själv tills på lördag, och jag är lite sjuk och uttråkad som bara den. Jag vill ju ha någon som kan sitts i soffan med mig och kolla på film, det skulle vara så mycket roligare. Men jag har frågat ett par stycken och alla ska göra nått annat. Linda skulle med sin pojkvän någonstans, och de andra var upptagna av konserter, barnpassning och pojkvän.
Så här är jag, uttråkad, ensam, och skulle kunna bjuda in vem som helst till en filmkväll! Ha!

Fast det finns ju någon jag skulle vilja fråga, faktiskt. Så det så.

Så är jag då tillbaka igen.

Det var hundra år sedan ja skrev, det var politik och allt var en aningens skevt. Men nu tänkte jag börja lite smått igen… fast något jag inte tänker gör är en uppdatering om vad som hänt de här månaderna, det är något jag inte orkar. Det är alldeles för mycket, får många känslor, mycket nya människor och också människor som fallit bort… det är ingen som gått bort, men försvunnit ur mitt liv. Ganska många har gjort det.
Och på det är jag ganska pissed.

I övrigt saknar jag politiken, så in i h****te… vad jag kunde ge, vad det gav mig. Okej människan är egoistisk… men jag mår bra av att göra skillnad, av att försöka göra skillnad.

Snart drar jag iväg till York också, men bara några dagar, ska hälsa på en vän som pluggar där.

Det var ungefär en lite snabb, uppdatering om vad som är på väg och vd jag längtar till. För ni har väll koll på att de flesta politiska evangemangen tar plats nu på hösten.

Nu tillbaka till msn. Peace Out!

Min motreaktion till alla idiotartiklar.

Efter denna dagen är jag slut, i kropp och i själ. Jag kan berätta mer om mina bravader i nästa inlägg. Men detta inlägg ägnar jag åt en insändare som jag skrivt, som jag vill att alla ska läsa. Som jag har skickat in till tidningar, och hoppas att dom lägger ut. Men jag lägger också ut mitt brev här, i bristen tro om att den kommer läggas upp någon annan stans.

Hej.
Jag har precis läst en utav Anders Hellbergs artiklar(artikeln), angående extremhögerns demonstration och motdemonstranternas agerande, och är minst sagt väldigt upprörd.
Det är många fel i hans artikel som skulle kunna korrigeras, sådant som inte alls stämmer in på den verkliga situationen som uppstod idag sträckan Vasaparken till Vanadislunden. Personligen var jag där och såg hur det hela gick till. Och jag skulle vilja dela med mig utav min uppfattning, som många med mig delar.

En första rättelse som jag skulle vilja göra är om det här stycket;

”Problemet var de motdemonstranter från Antifascistisk aktion och andra som varken sökt eller fått tillstånd. Deras mål var att störa det som högergrupper kallat för Folkets marsch som skulle gå mellan Vasaparken och Vanadislunden.”

I artikeln utmålas Antifascistisk aktion som den enda rörelse som var där för att visa sin avsky och nolltolerans mot nazismen och fascismen, men det var så många fler är AFA där. Vanliga människor som inte var med från början slöt upp, visade att de inte vill ha nazisterna där, motdemonstranter från andra organisationer var där, motdemonstranter som inte kommer från något speciellt parti eller förbund men också ser antinazismen/antirasismen/antifascismen som en självklarhet. Dom var där, alla de människorna var där.
Och att sen ställa ”Antifascistisk aktion” mot ”högergrupper” vrider sanningen. Jag vet inte vad Hellberg vill få det att låta som, men han målar upp en bild av en aggressiv extremvänster mot en vanlig höger. Låt mig noga tänka efter en aning, är nazister, nationalsocialister, Sverige demokrater den vanliga blåa högern. Såg någon en moderat i ”Folkets marsch”, eller någon från Kd och folkpartiet kanske? Nej det gjorde inte jag heller. Att säga att extremhögern är den vanliga blåa högern är rätt upp och ned absurt! Jag tror inte att någon från dessa partier vill likställas med en nazist, och om så är fallet har de helt klart placerat sig själva i fel parti.

Och vad gäller de ” större antal sommarklädda” motdemonstranter som skulle ha klätt ut sig som det verkar i artikeln, måste en vänsteraktivist se ut på ett visst sätt? Kan inte en vänsteraktivist och ha vad Hellberg menar är vanliga sommarkläder på sig? Jag undrar jag hur många som hade klätt ut sig denna varma soliga dag. Och till solbadare, mycket lustigt.

”Plötsligt började de att skandera "Nassesvin" och "Inga fascister på våra gator" och höll upp små plakat mot högergrupperna bara ett hundratal meter bort.”

Slagorden är mycket riktiga, men att motdemonstranterna stod ett hundratal meter bort är ju att ta i, två till fem meter är nog en mer exakt beräkning.

”Polisen reagerade snabbt och tryckte ut de hundratalet skrikande ungdomarna ut på Odengatan.”

När hände detta? Det hände helt enkelt inte. Polisen reagerade inte snabbt och de tryckte inte ut de ungdomar som stod och skrek. De reagerade heller inte speciellt snabbt när flertalet nazister sprang ur tåget och började misshandla flyende motdemonstranter precis innan de lämnade Vasaparken. Jag stod på ena sidan, högerextremisterna överföll de som stod på andra sidan där poliserna inte stod. En sen reaktion från polisen kom, en reaktion efter flertalet slag från nazisterna. Jag hoppas bara att ingen av motdemonstranterna blev allvarligt skadade.

”Högertåget gick långsamt Odengatan ner mot Sveavägen, omringat på båda sidor av motdemonstranter som gjorde allt för att provocera fram våld.
Men högergrupperna marscherade på räta led utan att skrika tillbaka och polisen fick situationen under kontroll.”

Högertåget var omringat på båda sidorna, och motdemonstranterna fanns på båda sidorna, men att de gjorde allt för att provocera fram våld stämmer inte. Slagord skreks, ja, för att visa att nazismen inte är välkommen i vårt samhälle, att nazister inte är välkomna på våra gator.
I nazisternas tåg marscherade de inte speciellt på räta led, och de var verkligen inte tysta. Det ljöd en hel del slagord och såkallad ”provokation” från deras håll också. Jag blev dessutom vittne till en man som fick sig en flaska i huvudet, kastad från högerextremisterna. Mennen blev omtöcknad och en aning yr, han som bara skulle cykla förbi, vad hade han gjort för att förtjäna en flaska i huvudet? Som tur var fick han inte skallen spräckt.

Jag skriver detta, för att jag är trött på att vänstern alltid blir utmålad som bovar, huliganer, terrorister och de som alltid är roten till problemen och upploppen. Speciellt idag, speciellt när det är något så viktigt som att ställa sig upp mot nazismen. Jag är trött på att högern alltid blir uppmålade som ”de som sköter sig”, att inte ens våga använda ordet nazist, i en artikel som behandlar just en nazistmarsch genom Stockholm är fegt!
Vill vi verkligen ge nazisterna den yttrandefriheten som de själva är emot? Ska de få ta den platsen de fick idag, vill vi verkligen se nazismen spatsera på gatorna i landet? Jag vill det då inte! Så länge jag lever tänker jag höja min röst, överrösta och kämpa mot det människo- och frihetsförtryck nazismen står för. Vi kan inte bekämpa nazism och rasism med tysthet, vi kan inte bara sitta i vår trygga soffa hemma och tiga, det är då naziströrelsen frodas som bäst. Jag vill inte att den här och framtida generationens barn ska växa upp i mer förtryck än vad som redan finns, jag vill inte att människor ska behöva vara rädda för att gå på gatorna vissa dagar om året eller alla dagar i livet, på grund av etnicitet, sexuell läggning, utseende eller politisk ståndpunkt. Det är därför jag kämpar, det är därför jag blir rädd när det blir extremt att vara mot nazismen som för mig är en självklarhet. Att vara emot förtryck ska inte ses som extremt, det ska ses som en självklarhet. Att våga ställa sig upp och säga ifrån, är något vi alla borde göra, nazismen ska aldrig få utrymme att växa sig starkt igen. Det är därför skallorden ljuder ur min mun. Inga nazister på våra gator!

Med hälsningar,
En vanlig stockholmare.

Kärlek och vardagsaktivism.

Jag sitter här i natten, känns det som, fast det bara är kväll. Klockan är inte ens över tolv. Och min energi har försvunnit för det här dygnet, deppigheten smyger sig på även fast jag egentligen mår så bra. Eller?... Jo men det gör jag, i alla fall som jag tror, och som jag fått mig själv att tro. Jag är nog lite förblindad av kärlek.

Ni må tro att det har hänt mycket de senaste veckorna… ofantligt mycket. Jag har jobbat klart på dagiset, och jobbar nu på en industri. En riktig arbetarklasskvinna har jag blivit, jag sitter och gör monotoniska saker och fixar med hydrofilisering av sjukhusgrejer. Har ni någon gång sett en sådan där plast-sak som sitter precis under halsgropen när någon har blivit intuberad?(för att andas genom en slang)
Det är i alla fall sådana som jag ”steriliserar”, sedan packar ned i plastpåsar och till sist i kartonger som läggs i stora kartonger som sluts med bred genomskillnig tejp.

Men jag har alltid mina hörlurar på mig, lyssnar på musik, radioprogram från p3. Fast om jag börjar klockan sex på morgonen så lyssnar jag helst på lugna favoriters radioprogram, då slipper jag tänka så mycket och kan i lugn och ro vakna och bli levande efter tre koppar kaffe och första fika-rasten.
Man pratar om att ”komma ut”, att komma ut ur garderoben som det heter… det är så besvärligt och svårt ibland för vissa… men man kommer ju inte ut bara en gång i sitt liv?! Eller är jag den enda som känner det som att jag kommer ut varje gång jag påpekar min sexualitet för en ny vän som är helt ovetande?
Jag gjorde det på jobbet igår, en tjej som ganska nyligen flyttat hit från Kenya har blivit min vän, men hon frågar alltid varför jag inte har en pojkvän. Och jag vågade inte säga at jag är gay då mina fördomar smyger sig fram; hon är ju faktiskt kristen och har precis flyttat hit från Kenya där hon har bott sen hon var 11.. och hon har ju pojkvän som hon ska gifta sig med.. hmm hon tycker nog att det är fel. Men jag vill ju krossa mina egna fördomar likaväl som andras, och igår blev det för mycket att hantera. Hon nöjde sig inte med att jag inte hade hittat någon kille än eller att jag inte ville ha en pojkvän. Så jag sa; I’m gay.

Efter det uttalandet har ruljansen varit igång, men hon tycker absolut inte att det är något fel. Men hon frågar hela tiden varför jag har valt att leva så och inte vara straight. Som om det är någonting jag valt?, och som om det är någonting jag skulle välja bort ifall jag kunnat, inte en chans! Jag vill ha det precis som det är, som jag är.
Så hela dagen har det känts till en viss grad, att jag har fått försvarat min sexuella läggning, som att jag har sysslat med flat-aktivism varje minut. Speciellt efter att jag lyssnat på kvällspasset på P3. Det handlade om homofobi. Så just de känslorna om att behöva försvara sig själv och andra, inför andra och även sig själv har tagit all energi jag haft idag. Jag är minst sagt utmattat. Och idag, ville jag verkligen inte vara tvungen att vara någon vardagsaktivist och behöva stå för allt och alla. Ibland räcker krafterna inte till. Men imorgon är en ny dag. Då ska jag ta tag i saken igen, om det kommer nya frågor, då ska jag komma med nya svar. På engelska, för hon pratar inte så mycket svenska, och det gör det hela svårare, att behöva utrycka sig på ett annat språk.

Och ja det är ju mer än att jag har fått ett nytt jobb som har hänt, eller att jag är vardagsaktivist på jobbet. Jag har träffat en Lokatt. Hon är fin, får mig att glömma allt runtomkring men se det som är viktigt och vad som är vackert och kan bli vackrare i livet.
Känns ju lite konstigt att säga att jag har flickvän, för då pirrar det sådär härligt i kistan. Alltså i magen och ingen annanstans där det pirrar ibland också, men i det här fallet menade jag magen. För ni har väll hört Björnen Balous uttryck; Kittlar döds-skönt i kistan! När han äter myror. Men i alla fall, hon kommer hem till mig efter att jag jobbat imorgon. Och jag längtar som en gnu, för vi har inte setts sen i förrgår.

Kärlek och revolt, solsken och kämparglöd till alla som läser detta!

Perioder

I det här inlägget vet jag inte ens om jag vill förmedla något. Jag behöver nog bara skriva av mig. Och har jag berättat om mina perioder? och nu pratar jag inte lingon-veckan, utan om att jag är en periodare. Speciellt när det kommer till känslor, men också vad jag äter/ inte äter, om jag känner mig som en iskall idiot eller som en intensiv varmhjärtad livsnjutare. Och hur mycket jag själv än funderar över mina ”perioder”, ju mer förvirrad blir jag. Ibland kan jag referera till detta som personlighetsstörningar, men det är det inte, men bara för att människor ska kunna förstå hur förändrad jag kan bli från en sekund till en annan. Vipps! så kanske en helt annan period har börjat, och istället för att vara den glada, vara-alla-till-lags-mig, så har mina sinnesstämningar bytt till jag-orkar-inte-bry-mig-och-iskalla-kännslor-jag.

Det är inte det att jag igentligen är iskall och inte bryr mig, men ag orkar bara inte. Men när jag väl är själv kan jag vara helt och fullt emotionell, men jag orkar inte med att prata med människor. Det ska krävas en del, eller vara en människa som jag har känt ett tag, om jag ska ha viljan att vara social och svara på mail o gästboks-inlägg eller dylikt.

Men igentligen, handlar ju allt om en själv för en själv. Allt i sitt eget liv kretsar kring en själv. Oavsett om man är för upptagen att själv se det, eller mår för dåligt för att orka med att se det och gör sig upptagen av allt möjligt så man slipper tänka på sig själv. Men vi kan bara vara oss själva, trots att vi många gånger försöker vara mer eller mindre. Vi misslyckas ju alltid i slutet ändå, jag misslyckas alltid i slutet ändå.
Och nu sitter jag är patetisk och lyssnar på Roxet på lugnafavoriter, är arg på mig själv för att jag inte tar tag i mitt liv. Nu kom min katt in i rummet och jamar till mig. Hon vill gosa och sitta i knäet. Jag tror att jag ska ge henne lite av min tid och kärlek, för jag vet inte hur länge till jag kommer kunna det... hon är en gammal dam nu, min älskade katt. Hon vet nog mer om mig än mina närmaste vänner. Ja, näst intill alla mina hemligheter vet hon.

Ibland vet jag inte om jag ska skratta eller gråta.

Jag såg precis på Debatten mellan Mona Sahlin och Jimmy Åkesson, på tv4. Det var underhållande, jag blev förbannad flera gånger om, skrattade åt hans obehärskade ton och helt sinnessjuka svar. Mona var däremot ganska lugn, hon ska ha bravur för att kunna hålla sig så lugn med Åkessons irriterande och rasistiska svar och uttalanden.

Något som gjorde att jag faktiskt skrattade högt när jag satt lyhörd framför tvn, var när Åkesson slänger ur sig något om socialdemokraterna och om partiet. Jag minns dock inte riktigt vad det var, något om sossarnas åsikter och att deras politik var kontroversiell med starka åsikter och att det var just han med sverigedemokraterna bakom sig som slängde ur sig det… jag skrattade högt.

Sen så blev jag riktigt förbannad över det som diskuterades om abort. När Mona frågar varför dem vill sänka antalet veckor i abortlagstiftningen, och Åkesson säger att anledningen är den så väl och snabbt utvecklade medicinen som fortfarande utvecklas i högt tempo. Att vi har lärt oss rädda foster i tidigare stadier. Men när har abort för kvinnan som vilja göra abort handlat om att rädda ett foster, och jag vill veta; sedan när har medicinen utvecklats så att vi kan lära fostren att utvecklas tidigare? För de antal veckor som finns nu(vad jag vet) handlar det om att ”fostret” inte utvecklats till ett visst stadie… äsch nu kom jag bort mig.

Slutskrivet, jag är uttömd. Men jag skrattar åt Jimmy Åkessons icke-existerande pokerface. Varje gång Mona fick honom förbannad eller upprörd (näst intill hela tiden) så lyste partiets och hans egen rasism igenom svaren och hand ord och uttryck. Speciellt de rasistiska uttryck som han slängde ur sig helt obefogat då och då när Mona pratade.

Anarkistmiddag och slagsmål.

Gårdagen var innehållsrik, tidsomfattande, politisk, festlig, stressig, galen och det delades ut ett och annat slag i det sista skedet. Jag själv, med eftertanke, hade jävligt roligt!

Det hela började med en seg morgon som rent ut sagt var tärande och förjävlig mot mitt psyke. Men när jag väl tagit tag i min egen krage och hoppat in i duschen, tagit på mig kläderna och skyndat till bussen, kändes allt mycket bättre. Jag anlände till gullmarsplan vid fyra, ”om tio minuter kommer Ducky, perfekt, då hinner jag ta en cigg först” tänkte jag och knatade ut för att fördärva mina lungor ännu en gång.
Klockan tickade, tillslut var den tjugofem över fyra och ingen Ducky hade jag sett till… så jag ringer henne och hör om hon fastnat eller tappat bort sig. Men icke, det är ju jag som tagit fel på klockan fyra och klockan fem. Tio över fem skulle hon vara i gullmars. Saken var den att jag skulle träffa Pinglan tjugo i fem vid folkets hus, så jag var tvungen att åka.
På plats i lokalen där anarkist-middagen skulle hållas mötte jag upp med Pinglan och några andra bra människor, senare kom Ducky även till platsen. Vi började fixa och dona, ställa fram bord och stolar, duka med tallrikar och bestick, sätta fram ljus och blommor. Och jag skulle vilja utdela en stor eloge till dom som vikte servetterna!
När vi hade sprungit fram och tillbaka som galningar och allt var i ordning och på sin plats, hade folk redan förökat sig vid borden. En härlig blandning av åldrar, jag blev glad, när jag såg äldre människor, som var verksamma på 60-70 talet, som kommit till middagen. Jag måste säga att när jag först såg två av damerna komma uppför trappan och fråga om det var här en middag skulle vara, så trodde jag att ’nu har dom stackarna hamnat helt fel, och trott att det var en kulturell middag på folkets hus.’ . Det bästa var ju att dom inte hade kommit fel. Jag tänkte lite på min egen fördom och krossade den.

Middagen fick sin gång, talare talade om tidsepoker, aktioner, ockupationer. Vi sjöng sånger tillsammans och när efterrätten lagt sig tillrätta i magen och den allra sista sången ljudit i salen skingrade sig folket och begav sig hemåt eller vidare. Själv så kände jag mig som en catering-personal som sprungit och hämtat tallrikar hit och dit och fixat med diverse. Men å andra sidan tyckte jag inte alls illa om det, tvärt om så tyckte jag riktigt bra om känslan.
När det bara var människor kvar som skulle hjälpa till med städningen gick det undan att röja rent, jag och Ducky lekte Maud medan vi städade med moppar och skurade toaletter. Vi undrade om Maud skulle tycka att vi gjorde ett tillräckligt bra jobb, eller om vi behövde gå någon pig-kurs…

Två tjejer med smeknamn från fåglarnas värd: Ducky och Kråkan. Kråkan det är jag. Men vidare i texten nu, jag och Ducky fick skjuts tillbaka till gullmars, underbart snälla människor det finns. Vi bestämmer oss för att mitt hus blir en bra sovplats när vi väl ska sova för natten, sedan bär det av till staden och söder. Öl, det var vårt mål.
Carmen var stängt, klockan var ju efter ett. Men vi träffade på mycket bra människor som också skulle dricka öl, så vi hakade på. Broder Tuck, nästa! Men där var det såklart stängt, likaså efter en lång promenix till Balthazar, stängt överallt. På en lördag tycker jag att det borde vara obligatoriskt att alla ställen har öppet till tre tidigast! (jag känner att min motivation till att avsluta detta blogginlägg är ytterst låg)
Efter väldigt mycket promenerande hamnade vi på Skeppsbar, där blir det öl och skaka rumpan!... men det är på hemvägen, det händer grejer…

Jag och Ducky går en bit framför de andra brudarna, sammanlagt är vi sju stycken. Så som jag hörde, skulle en kille ha gått fram till ena bruden och sagt något alternativt tagit tag i henne också. Detta blir svårt att förklara, jag vet inte hela situationen trots att jag var mitt i smeten. Men bråk blir det i alla fall. Och jag som är konflikträdd springer omkring som en mygga mellan folk och säger ’nu tar vi det lugnt, nu tar vi det lugnt’, trots att snubben tagit upp en gatsten och håller den i handen. Sedan så kommer hans polare också, de är ca sju stycken sammanlagt också. Hur som helst, det första jag ser är att snubben som då skulle ha sagt nått får lite spö, och då blir han galen. Vet inte om det var att han inte tålde att det var tjejer han fick stryk av… om han kände att hans manlighet var hotat. Men han tar tag i en vägarbetsreflex (en orange plastreflex med asfaltsklump längst ned) och börjar svinga den kring sig, sedan kastar han den så att ena bruden näst intill kunde ha blivit träffad. Det är efter det hans polare försöker ingripa och det blir ett mindre kaos, och det är också då jag går in och säger till honom när han står med en gatsten i handen. Idiot.
Bråket fortsätter och nu ser jag snubben med ett glas i handen också, var är det för fel på honom? Måste han använda vapen? Eller känner han sig så jävla hotat!... jag går fram till honom igen, går emellan honom och en av brudarna, och lägger min hand på hans jacka och säger åt honom att släppa glaset och ta det lugnt. Då tar han stryptag med ena handen på mig istället, idiot säger jag bara. Allt var galet.
När jag sitter här och tänker tillbaka på situationen önskar jag att jag inte var så mesig och också hade ingripit, vilket jävla tillfälle var det inte för mig att få ge honom en riktig jävla käftsmäll när han har ett grepp runt min hals?
Situationen lugnar ned sig lite och vi drar till slussens tunnelbana, men när vi står vid spärrarna kommer två av snubbarna och tar kort på oss. Obehagligt. Jag går då fram till två väktare och säger att det blivit en obehaglig situation och att en i deras gäng tagit stryptag på mig. Enbart för att jävlas, enbart för att snubbarna ska få ett irriterat besök av väktarna. Väktarna kan jag dock inte säga nått ont om denna gången, den här gången kändes det bra att dom var där.
Kvällen hade tagit slut och det var dags att åka hem. Jag och Ducky somnade efter skitsnack om snubbarna och en del fniss.

Nu har min skrivmotivation verkligen rasat från hundra till noll. Kudden kallar, och imorgon beger jag mig av till Växjö. Till den bästa bruden, en av mina finaste vänner och jag längtar som en tok.

God natt!

Kramp, Amelie Poulain och Edith Piaf.

Skrivkramp, magkramp, fingerkramp, tåkramp, ordkramd, talkramp. Jag hade allt. Inte allt men i alla fall tal-ord och -skrivkramp. Det är inte roligt, jag har känt mig både hämmad och begränsad. Linkan gjorde mitt minne påmint om att jag inte skrivit på ett tag, också att hon saknat det lite. Vilket gjorde mig otroligt glad, tänk, någon vill faktiskt läsa min blogg, hurra!Men för stunden ska jag inte skriva särskillt mycket, jag är fortfarande talhandikappad och mycket instängd i mig själv. Det som jag kan bidra min egen blogg med är en konstig dikt som jag fick ur mig, trots kramper.

Efter jag avslutat det här inlägget är det samtal med TexMex som gäller. Telefonen har varit upptagen ett par timmar per kväll utav mig nu, och jag känner ett sorts lugnt. Även fast jag inte kunnat uttrycka mig och utvecklat mina tankar så som jag annars skulle ha gjort, så har dessa samtal varit så himla givande. Hon har också skickat soundtrack från filmen 'Le Fabuleux Destin D'Amelie Poulain', ljuva musik. Och Edit Piaf har jag lyssnat en del på nu, Piaf,jag, ett glas vin och lite cigaretter.

Mina ord är slut och här är dikten.

Dom flyter iväg från mig, när jag sjunker.

Dom flyger bort, när jag faller

när jag

sakta singlar ned

till mina fotsteg.

Dom springer ifrån mig, bort till världen

iväg mot det andra som jag

inte kan se

när jag står still

i mina fotspår.

Där jag sjönk ned igenom jord

genom aska och mod.

Där jag grävde för att ta mig ifrån

ta mig bort.

Iväg mot det andra som jag

inte sett.

Utifrån ett överblicksperspektiv

under min klänning är ni små.

skåda mina underbart fina andetag

När ni flyter,

när ni flyger,

när ni springer,

kryper jag ihop innanför skalet

innuti jord

och ser er nedanför mina fötter

när dom sakta singlar ned till fotspåren

för att få fäste i mig.

Ahead of us.

Jag har en hosta, som är seg och gör ont. Men jag lovar att bli frisk snart, annars klarar jag ju inte av att flänga runt så mycket som jag gjort på sista tiden. Förresten så är det ovan resultatet av tavlan jag höll på med, inte för att den syns så bra, jag är riktigt crapy på att ta kort på tavlor. Och på bilden ser man inte alla färger ordentligt eller vissa detaljer.. det suger kanske lite, och man ska inte stå långt bort och titta på den som med en Monet tavla.

Igår, var en hektisk dag, en ganska spexad dag över huvud taget. Jag åkte och målade efter jobbet, och tavlan blev färdig tio minuter innan brorsan skulle hämta upp mig och skjutsa mig till kulturkaféet. Yrla var helt fantastisk när hon spelade, som alltid. Och jag kämpade för att inte börja lipa. Jag förstår inte att hennes musik alltid får mig så emotionell! Antagligen för att den går rakt in i bröstet på mig, ända sedan första spelningen.
Det fanns gratis fika, massor av olika smaker på chokladbollar. Jag hade ingen aning om att det ens var möjligt att göra chokladbollar med wazabi i, men det var faktiskt ingen höjdare alls. Men dom med kardemumma/kanel/nejlika var hur goda som helst. Och jag åt alldeles för mycket sötsaker. Under dagen hade jag knappt ätit nått alls, förutom frukost och sen lite lunch. Det blir liksom aldrig riktigt av att man tar en normal portion då man ska hålla koll på fem ungar som ska ha mat och lära sig någorlunda bordsskick och inte ta för lite eller för mycket mat. Vissa har faktiskt inget stop i magen och andra skulle vara undernärda om dom fick bestämma hur lite dom skulle äta.
När musiken ljöd så dansade alla, det var härligt ända tills jag kände mig extra snurrig, går och ställer mig ben bit bort och sen är jag tvungen att sätta mig ned. Flimret och snurret blev lite för påtagligt och mycket. Men en bekant var snäll och frågade hur det var och hämtade vatten, och det var tur för annars hade jag säkert börjat skaka mer än vad jag redan gjorde.
I och med den lilla upplevelsen så har jag kommit på att det måste ha varit för att jag inte ätit speciellt under dagen och sen kommer dit och proppar i mig socker, då går blodsockret upp för backen fort, men jävlar vad fort det susar ned!

Fartfylld dag med astmasprej.

Cykeln hade knappt någon luft kvar i däcken, vilket jag glömt från i morse då jag i panik tog den till bussen. Jag får alltid springa den sista biten, men nu var jag smart nog att vråltrampa hela vägen fram. Här sitter jag nu med en kopp kaffe (jag börjar bli beroende igen), och min fina middag bestående utav två knäckemackor med ost på. Min dag, den har varit grymt bra, men stressig.

Jobbet som vanligt, men jag skippade rasten och slutade en halvtimma tidigare. En välbehövd halvtimma till mitt måleri som går bra, jag måste dock bli klar imorgon, senast kl.18.00. Men min kära bror ska skjutsa mig, så allt lär gå vägen.
Efter min konstnärliga ådra gjort sitt för dagen tog jag bussen tillbaka till centrum, för ett möte med ung vänster. Som jag misstänkte blev det inte så värst många, men i alla fall fyra mer än förra gången. Men de flesta små, eller tja, JO unga… två hade nog inte ens börjat gymnasiet, men ett stort plus att dom engagerar sig!
Men klubbens fadder kom sent, och jag fick starta upp mötet. Jag pratade på och kände mig mycket kunnig, det var ju trots allt min idé med kulturkafé om jag får säga det själv. Dessutom deklarerade jag att jag minsann inte kunde ta allt ansvar själv för att jag är involverad i diverse andra ”projekt”. Så nu förväntar jag mig lite engagemang utav de små liven!
Förresten såg en utav brudarna gay ut, jag vet dock inte om hon var det.. Men jo hon såg riktigt gay ut.

Efter 40 minuter smet jag iväg till bussen, åkte in till medis och stötte på Ducky och Troll. Dom stod inne på pressbyrån och trixade med the. Jag hoppas Troll kommer till kulturkafét imorgon kväll och tittar på min tavla och ger mig en kram. Ni andra där ute kan ju också komma dit tycker jag! Kl.19.10 på ett ställe som heter Tuben i farsta centrum, ligger precis vid tunnelbanan; därav namnet Tuben.
Och där kan ni som sagt skåda min fina tavla, men också lyssna på livemusik m.m. Kom dit!

Ducky och jag drog sedan vidare till vår destination, södra station och möte upp med resten av gänget. Vår hemliga visit var grym, men jag var klumpig när jag tog mig in genom fönstret. Klumpiga Kråkan, det är jag de! Så nu har jag två feta blåmärken på låret, som kommer att bli onda imorgon. Men det var grymt där, helt kolossalt grymt. Och jag tycker om gruppen, stämning, och människorna! Helt underbara och sjukt roliga människor!
När vi gick tillbaka till pendeltåget, såg vi att det var en minut kvar tills tåget skulle gå! Så vi sprang, fort fort och uppför trappan där vi såg att den inte alls skulle gå om en minut. Och jag fick ett mindre astmaanfall och var tvungen att ta min medicin, där satt jag på golvet och inhalerade pulver. Mina ben blir alltid som spagetti efteråt, och jag skakar, trodde där ett tag att mina ben skulle svika mig. Men jag klarade mig.

Snart ska jag krypa ned i sängen, börjar bli riktigt slitet trött här. Först lite musik och lite tänkande.

Allt går att fixa om du kan trixa!

Två dagar senare håller jag mig fortfarande till min latino-music, måste nog lägga in lite nytt på mp3n också. Jag vill ju inte tröttna på Tegan and Sara, inte för att jag vet om det går direkt men jag vill inte riskera något i onödan. Och det är mycket bättre att kunna sakna musiken lite och sen njuta fullt ut!
Det är mycket som har hänt, och mycket jag skulle vilja skriva om. Snarare låta fingrarna misshandla tangentbordet och tvinga fast allt för många ord på skärmen. Och såklart att det är en brud involverad i historien, men så mycket mer också. Min anonymitet är heller inte tillräckligt skyddad för att jag ska känna mig säker att skriva om vissa saker, som brudar, men ibland så kanske. Jag lovar i alla fall att inte bidra till en blogg som är uttorkad pga. brist på ladyfronten. Det är bara det att just nu är jag så fruktansvärt nöjd med min situation. Blir ni nyfikna på min såkallade situation nu?... Först ska jag berätta lite andra saker.

I dag har jag missbrukat ordet ’fixa’, det skulle vara fixa hit och fixa dit, ’ja men du det där ska vi fixa’ eller ’vill du att jag ska fixa?’.. jag har blivit en ända fixarfröken, med vision att kunna ’fixa’ alla problem kidsen stöter på, allt från en tappad smörgås till en lerig ledsen liten unge. Men allt ordnar sig, man måste bara lära sig tricken, och det håller jag på med nu.
Mitt motto just nu, som sagt; Allt går att fixa om du kan trixa!

Mitt feministiska engagemang, eller mitt politiska engagemang över lag är jag nöjd med. Men det ena är bättre än det andra. Imorgon ska jag hinna med en hel del, först jobbet, sen iväg till gullmars för att måla, sedan tillbaka hem och gå på ung vänster möte. Där ska jag förklara vad det är jag har tänkt med att göra dessa kulturcafé-kvällar, och försöka få människor engagerade och intresserade så jag slipper bära lasset själv. Vilket jag inte kommer att finna som en bra lösning, jag som har funnit något som står mig så otroligt mycket närmare hjärtat och min kämparglöd. Nämligen det jag ska smita ifrån ung vänster mötet för att spendera tid åt. Feminismen. Jag ska möta upp med några från den gruppen jag hade möte med förra söndagen, och dom jag hade möte med igår. Mötet igår gjorde mig, och de flesta andra så jävla peppade! Så imorgon blir det hemliga grejer på gång!

Och då till the ladys.. Vad ska man säga, mer än att jag återigen kan se det vackra i människor. Det har varit ett tag då jag varit totalt nedkörd i träsket, depression m.m. Men nu, när det mesta börjar falla på plats, när jag ser en väg till att hitta tillbaka, då kan jag se mycket som jag varit blind för. Och det finns då någon sådär som jag tycker är lite extra fin, och det är vår i luften och jag känner mig som ett litet barn i lågstadiet som beundrar någon på avstånd. Och det gör mig alldeles lagom varm inombord, och att jag inte tar för seriöst på mina egna känslor och att mina tankar inte snurrar alldeles vansinnigt åt alla håll och kanter, det är ett stort plus. För då kan jag verkligen bara gå omkring i min lilla värd och tycka att allt är bra utan att förvänta mig någonting. Och att inte förvänta sig att man själv ska förvänta sig någonting, det är de bästa på länge.
Jag flummar också ut en aning i detta utlägg, kommer med svåra förklaringar som för er kanske är obegripliga. Men jag hoppas att ni förstår min mening här. Nu väntar en kopp kaffe på köksbordet, jag önskar att jag hade mitt egna place. Det är nog dags snart, att skaffa eget. Vara min egen. Men ja just det, kaffe var det!

Rytm

Sluter mina ögon. Lyssnar, låter musiken föra mig. Beröra mig och jag kan inte vara still. Jag förförs av mitt ursprung. De latinska tonerna är som förspel som får varenda muskel i kroppen att vilja ha mer, dansa; halsen, axlarna, armarna, bröstet, midjan, höfterna, benen och fötterna. Allt i ett spel, i vågor, det är rent ut sagt jävligt sexigt med latino dans, man känner sig sexig och totalt levande. Vilket är en underbar känsla.

Såg på Dirty dancing 2 för en stund sedan, den gick på tv och där slungades jag in. Det kanske låter lamt, med en tvåa, tvåor brukar ju inte vara särskillt bra. Men du, passion! Den var bra, och jag vill lugnt slungas in i klubben dom dansar på, in i cuba, in på dansgolvet och känna all den passion och känsla som infann sig där.

När jag dansar, oavsett om det är showdans, showfunk, fristående eller på dansgolvet ute, känner jag hela mitt väsen och det är då inget annat existerar. Förstå att jag pratar passion, det vill jag aldrig ge upp. Däremot ska jag gå vidare, lära mig salsa på riktigt, jag har varit sugen på pardans ett tag nu.

Förkylningstider.

Min näsa är täppt, feberkänsla i huvudet och i ögonen. Jag måste verkligen andas med öppen mun vilket är jobbigt då jag har astma, och slemmet är min död.. samtidigt som dammet yr på vägarna och är fiender mot mina luftrör.
Jag börjar min dag med en dubbel treo, två vitamintabletter, en c-vitamin brus, och en tablett som ska vara slemmlösande.. och sedan äter jag strepcil mot ond hals också. Snälla kan jag få bli frisk nu? jag har ju precis börjat jobba och måste jobba nästa vecka med, annars blir min lön minimal.
Men å andra sidan, är det pga jobbet som jag är sjuk. Jag hade förväntat mig en förkylning men inte en sådan här dunderförkylning som gör mig lamslagen och ofunktionell! Dock så har jobbet blivit bättre, rutinerna har satt sig och barnen kör inte lika mycket med mig längre. yeah!

Pixel är här! Hemma hos mig, det var länge sedan nu. Senast var under pride 05. Men nu ligger hon i sängen och läser en bok som hon inhandlat på akademibokhandeln. Just det, glömde säga, hon är min skåning hon. En av de bästa som jag bott tillsammans med under de två första åren i gymnasiet, vi gick i samma klass. Animationsnördar, iaf hon, för hon har fortsatt på den sortens kreativa bana. Nu är hon här i stockholm för att finna en praktikplats. Det går nog bra, jag tror på henne!
Ikväll blir det bara till att chilla, med en film framför datorn, kanske lite popcorn, men framför allt ska jag försöka göra en riktigt god latte till henne. Och en dubbel treo till mig.

Och imorgon kommer troll hem, henne längtar jag efter, den filuren är lika mysig och fri som plupp. Ni vet Plupp med det blå håret, som beger sig iväg på äventyr hela tiden, så är hon också. Jag ska i alla fall besöka henne och göra morgonkvällen till en ytterst äventyrlig kväll, men min dansträning får jag nog hoppa över denna fredag med. Nedrans förkylning! Man blir mosig i hjärnan och orkar inte särskillt mycket.

På söndag är det knytis och möte som gäller, nu har jag bestämmt mig vad jag ska ta med. Detta blir det;

Hummus
Bönröra
Guaccamole
Nachos

Alldeles perfekt bra, lagom att laga och lagom ansträngande. Men nu har jag ännu en fråga om just maten. Ett gott recept på bönröra, är det någon som besitter ett sådant, eller har ett tips på en nätsida med något gott bönrörerecept?

Nu ska jag vara social, så social jag kan bli med lika rinnande nos som ett dagisbarn och en allmän smet i huvudet, lätt flytande kräm utblandat med mjölk skulle jag kunna beskriva mina tankar som. Social var det ja! Hej tills vidare.

Prioritering och Hummus.

Min telefon ringde, jag sov och min hand irrade efter mobilen. Jag minns att det var kontaktpersonen från dagis, hon frågade om jag kunde jobba idag. Men jag som var så trött, hes och borta kunde knappast tänka klart. Så jag sa 'nej att det kunde jag inte', så la jag på och somnade om. Sedan när jag vaknade kunde jag inte få ihop tankarna, hade det ringt eller var det jag som hade drömt?!, Irriterat kom jag på mig själv att jag kom ihåg alldeles riktigt, hon hade ringt mig och jag hade tackat nej för att jag inte kunde tänka längre än vad maud olofsson kan damsuga själv. Så var det ett par hundra förlorat.. men ja jag klarar mig, har ju klarat mig ett bra tag nu utan pengar.

Jag vill att veckan ska gå fort, jag vill ha ett till möte, jag vill engagera mig! det känns så jävla bra att verkligen starta något, göra något som betyder en hel del. Det bästa är att det får mig att må bra, och om jag mår bra orkar jag ställa upp i högre grad för andra människor. Men jag måste prioritera nu, vad ska jag välja bort och hur ska min vardag se ut? hur vill jag att den ska se ut? och till vilken grad kan jag engagera mig i saker o ting utan att gå in i väggen?
Min agenda ser ut på detta sättet;

- Vikarie-jobb på en förskola
- Söka jobb
- Gymnastik-/danstränare
- Mina dansträningar
- Ung vänster och planering och genomförandet av cafékvällar
- Feministiskt aktionsnätverk, planera och genomföra projekt kvinnohus
- Psyk
- Måla tavlor

Detta är vad jag har att göra i livet just nu, vissa saker vill jag absolut inte prioritera bort. Men jag tror att jag fixar det mesta men att jag måste göra upp en plan.
Så som jag känner, vilka av dessa jag bäst tycker om och vilka som är nödvändiga.. det blir så här(det som jag tycker bäst om kommer först och sen det viktigaste, saken är den att det är viktigt på olika sätt. För att kunna överleva ekonomiskt, och sen för att kunna leva som en fungerande människa);

- Feministiskt aktionsnätverk, planera och genomföra projekt kvinnohus
- Vikarie-jobb på en förskola
- Måla tavlor
- Psyk
- Ung vänster och planering och genomförandet av cafékvällar
- Söka jobb
- Mina dansträningar
- Gymnastik-/danstränare

Dom röda vill jag absolut ha kvar, finns ingen chans att jag tänker ändra på dom. De gröna är saker jag måste göra för ekonomins skull. Den lila är ett måste för att jag ska kunna bearbeta och komma fram till vissa saker, I have a long way to go. Däremellan har vi det gula som jag inte riktigt vet vad jag känner för, ung vänster är mer osäkert än dansen.Men något som jag är alldeles säker på är att min kariär som gymnastik-/danstränare måste ta slut, finito! Ungarna kan vara rent ut sagt ignoranta och ibland skymtar det små horn. Det är ganska ofta som både jag och den andra tränaren kan få tårar i ögonen, speciellt när vi är själva. Men det är styrka som håller tårarna borta tills träningen är över och man går hem med en förlorar-känsla i kroppen. Det känns helt enkelt inte värt det längre.

På fredag ska jag till Psyk, har inte varit där på en månad. Vi båda tyckte att en paus i våra samtal skulle vara bra, så jag hinner tänka, för vi kom till en viss punkt men inte längre. Där var det stopp varje gång, men nu har så himla mycket hänt att jag måste prata av mig även om vi ändå kommer komma till en och samma punkt slutligen. Men då har vi ändå kommit över ett fartgupp!

Förresten!! på söndagen ja, när det ska vara möte. Ska det bara vara min lilla grupp och vi ska vara hemma hos en av oss. Och vi skulle ta med oss något, och därav veganmat. Jag kan laga veganmat, det är inget främmande, men! Nu handlar det om småsaker att ta med sig, och bjuda på. Jag är ju lite prestationsfreak och vill att det ska bli bra, det skulle vara pinsamt om det blev äckligt och ingen ville ha. Men jag ska iaf göra hummus, prövade jag på idag och den blev bra! Men vad kan man ha till hummusen som inte är för mycket, typ av bröd? eller något annat?? och finns det andra förslag på röror?! Jag är i desperat behov mina vänner!
Hjälp mig lite på traven?

Feministfestival & feministiskt aktionsnätverk!

Feminism skriven av Lena Gemzöe, den boken ska jag börja plöja o rota mig in i. Uppdatera mina teoretiska kunskaper om feminismen, jag har ett dåligt minne och måste hålla hjärncellerna vid liv för nu jävlar blir det ändring!
Jag har en rädsla för att säga vad jag tycker, för att diskutera och debattera. Just för att jag inte kan få ut orden rätt, jag vet oftast vad jag vill säga men känner mig för osäker och då fastnar orden på tungan. Som häftstift i papper och tuggummi i håret, segt värre.
Problemet ligger ofta i att jag också glömmer vissa saker, sådant som hör ihop, jag måste kunna styrka mina argument och känna att jag har en ståndpunkt att komma tillbaka till om någon puttar på mig och mina åsikter. Därför ska jag börja läsa igen. Höstterminen var det Genusstudier som gällde, grundkursen på södertörns högskola, då var jag fullt insatt och ville lära mig så mycket som möjligt. Men mycket gick väldigt fort, det mesta fastnade inte riktigt. Så nu ska jag läsa på och repetera, det ska bli intressant, och eftersom jag är helt oberoende kan jag fördjupa mig och läsa exakt det jag vill veta mer om.
Det kanske låter som jag tänker bli värsta experten, men icke, bara mer insatt och säker på saken. Nu när jag äntligen lyft på röven och är redo för aktion!

Här var det hoppsan hejsan,
här ska du se på mejsan.
Kan å kan du gissa,
kan du gissa vad jag är?
Vill å vill du veta
vad en sån som jag kan heta?
Strunta i att fråga
för jag säger som det är.

Här kommer feministen,
tjolahopp tjolahej tjolahoppsan-sa
Här kommer feministen,
ja, här kommer faktisk jag.

Har du sett patriarkatet,
och alliansens herre på täppan.
Har du sett Herr Reinfeldth,
ja han heter faktisk så.
Har du sett patriarkatet,
det samhälle vi lever i
Vill å vill du veta,
varför förtrycket lever kvar ?

Jo, för där bor ju Maud Olofsson
tjolahopp tjolahej tjolahoppsan-sa
tillsammans med alliansen,
dom hyr pigor varje dag.

Det är ganska illa,
att dom tycker vi andra kan fylla,
Deras kappsäck full med pengar
medans våra barn inget dagis kvar har.
Kom nu, alla systrar,
alla feminister som jag känner,
Nu ska vi störta förtrycket,
Tjolahej tjolahoppsan-sa

Här kommer motståndskraften,
tjolahopp tjolahej tjolahoppsan-sa
Här kommer en förändring,
ja, här kommer feministerna idag!

Okej ,ja jag har tråkigt, och ja jag tycker tiden går långsamt, och ja.. jag har inget bättre för mig än att skriva om Astrid Lindgrens sång Här kommer pippi långstrump.
Men över till annat.


I går var det Feministfestival på kaffé 44:a! det var grymt intressant men otroligt ansträngande för hjärnan med all information i föredrag o paneldebatten. Och min rumpa tog rejält med stryk, det är inte skönt att sitta på en träbäck större delen av dagen!
Jag, Ducky och Pyrrot kom dit kl.10.00 efter att ha suttit på en bänk och njutit av solen sen nio. Därefter så lämnade vi bara dom där bänkarna för en promenad o köpa mat. Hela arrangemanget slutade 17:30.
Det fanns en artist jag tyckte var väldigt bra: Katharina Nuttall, hennes röst var otroligt häftig. Mörk och intensiv, man blev förförd och ville höra mer. Eller är det kanske bara jag som är svag för livespelningar? Det blir nästan alltid som en sorts transdimention jag kommer in i.
-->http://www.myspace.com/katharinabnuttall

Sedan var det några som kallade sig Ruby Rose, så sjukt roligt! och jag menar sjukt roligt haha. Dessvärre orkar jag inte förklara närmare än att det var fyra brudar, cowboy/western/texas- inspererde. Den ena hade mustach och spelade gitarr, och jag kan säga att det fanns en piska, succini, lasso, linedancing och en stor portion texasdialekt. Du får tänka lite själv, sjukt kul.

Mian Lodalen var där också, hon är bra på att hålla tal, roliga tal. Skojar på scen o sådant, jag måste börja läsa lite utav hennes böcker. Skämms nästan lite för att jag inte har gjort det än.. och till trollet säger jag; JA jag ska gå till bibblan och hyra smulklubben-böckerna! :P

Nu känner jag att min kreativitet och ork sviker mig, jag orkar knappt skriva mer. Men lite till, och jag tycker att om du orkat läsa hit, ända hit, är du värd ett pris!

Idag så var jag på ett startmöte för feministiskt aktionsnätverk, vi diskuterade olika politiska frågor med tanke på vilka som sitter i riksdagen och tänker riva ned samhället på de här fyra åren som kommer.
Och speciellt att dom kommer utsätta kvinnor för mer motstånd, ta ifrån oss möjligheter och bedriva en rent ut sagt skrämmande politik på många plan. Så vi delade in oss i grupper, kom med förslag om eventuella aktioner och tillvägagångsätt m.m. vi kom fram till mycket bra, många bra förslag! Jag är glad över att det finns så kreativa och engagerade människor!
Jag ska träffa min grupp på söndag igen, yeah!

Enligt mig själv är jag en ganska glad person, eller en väldigt glad person. Men jag är deppig, kalla det deprimerad om du vill, större delen av året. Så har det varit i ett antal år nu. Jag tycker inte om mitt deprimerande jag, den som ger upp och ser mörkret. Det känns så fel.
Och ingenting jag gör, eller engagerar mig i har fått mig på andra tankar. Men detta, att jag engagerar mig i aktiv feminism, jag känner att jag gör något att det finns en mening och att jag kan göra skillnad. Att jag faktiskt kan betyda något. Och det är så jävla skönt att känna samhörighet, tillhörighet, gemenskap och att min mark som jag står på inte viker i det minsta jordskred som bubblar upp till marken.

Nu ska jag dock krypa under täcket och snusa till, tills soljuset jävlas med mig imorgonbitti. Sen upp och på promenad med Elin, long time ago.

Vi Tog Natten Tillbaka!

Internationella kvinnodagen den 8 mars 2007.

Hela dagen flöt på bra, jag är nöjd, myckt nöjd. Jag jobbade fram till klockan tre som vanligt, hann inte med annat än att fort gå hem o fixa diverse prylar innan jag fick springa till bussen. Visst, man brukar använda termen 'springa till bussen'när man måste skynda sig, men jag bokstavligen sprang till bussen. Såklart så fick jag en mindre astma-attack som det astmabarn jag är, vad jag inte var medveten om för tillfället var att jag skulle bli straffad i slutet av kvällen för att inte behövt ta min medicin på väldigt länge..

Vid spärrarna i Slussen träffar jag både Linda, Barbie och diverse annat folk. Det var riktigt skönt att återse Linda, vi brukar ha våra stunder men ses sedan inte på allt för många dagar/veckor.. vi som sågs i princip varje dag under gymnasietiden. Ibland undrar jag om det inte skulle vara lättare att bara gå i gymnasiet hela livet ut. .fast.. nää!!

Det hålls tal, och en eldshow, sedan bär det iväg. Från södermalms torg till medborgarplatsen, en mycket lyckad och peppad färd. Jag blir hes på kuppen, tappar andan lite då och då. Men den gemenskap, lycka, och stolthet övervinner allt. Ett demonstrationståg för rätt sak får mig att bli stolt. Hela tåget sluter upp på medis,där det återigen hålls lite tal, och ett jävligt bra och starkt tal för den delen!! Om du inte var där och hörde Josefin Brink tala, har du missat något!
Demonstrationen avslutades med bandet Alla'ska som jag varmt kan rekomendera om du tycker om att lyssna på reggea och ska. Det duggade men folket dansade och trollet och jag likaså, Linda hängde också på. Underbart och en fin avslutning, jag kände mig inte ensam!

En demonstration avslutad och människor börjar skingra sig, Linda åkte hem medans jag och trollet styrde vår väg mot Kaffé 44an. Ytterligare en demonstration skulle infinna sig och det ville jag inte missa!
Det var varmt och skönt och framförallt torrt till skillnad från ute, jag satte mig i Duckys knä ett tag, utkämpade en wordbattle med Barbie. Vi är så pinsamma, jag och barbie, det hela började med att jag ville att hon skulle följa med mig på toaletten (jag vet, jag lever kvar i dagisstadiet när man alltid skulle ha med sig polarna)men hon orkade inte.. med mina väl valda argument som jag hittade i tankerummet på några sekunder började batteln. Måste säga att Barbie var väldigt bra, men jag anser att jag vann;P även fast jag inte fick med henne till toan den envisa jävlen!
Tillbaka till omgivningen och verkligeheten, det blev uppträdanden igen, en mycket duktig brud som rappade/sjöng, FC som dansade och sedan ett litet pepp-tal. Det var mycket pepp och det gillar jag.

Vi drog sedan iväg till medis igen, ytterligare pepp med sång o tal hölls. Sedan gick vi med stolta steg ut i stockholm för att ta tillbaka natten. Parollen löd 'Vi tar natten tillbaka!', vi ljöd på en ramsa med samma ord som fick mig att sluta andas emmelanåt. Den ramsan var sannerligen inte luftvänlig :P
Precis innan slussen börjar vi springa, vilken otroligt fri kännsla!! haha det låter nog som om jag aldrig varit på en demo förut, men jorå det har jag, men varje gång så infinner sig den otroliga kännslan av frihet, möjligheter och gemenskap! Och man blir hög på livet för stunden, för allt man kämpar för och kämpar mot.
När vi kom till slussen stannar tåget, jag kan se tre män med rakade skallar, dom såg åtminstone ut som skinns eller natzis.. men jag är inte säker, hur ska man kunna vara det, looks are deziving.. Det såg ut som om dom ville starta bråk.. men ja som sagt, jag vet inte. Onödigt för dom att lägga sig i, om det nu var bråk dom ville ha, hade dom en jävla massa människor som gemensamt stod starka och enade.
Vi gick vidare och sprang sedan igen, återigen kom kännslan av att kunna flyga! Väl framme vid gamla stan som var vårat slutmål stod vi i en ring och tittade på uppträdande med eldpois och sjöng våra slagord och ramsor. Natten var ung när vi började skingra oss, och jag var trött med en ond hals som följd av mitt skrikande.
Jag träffade Ama och vi tog sällskap hem, min kropp skakade och jag kom ihåg att jag tagit min astmamedicin tidigare, det är vad resultatet blir om jag blandar astamedicin, för lite luft och mycket kämparglöd: darrande kropp, men det är det värt.
När jag gick av bussen var jag själv, kom på vad jag läste i tidningen på morgonen 'kvinna våldtagen av tre män' och det var alldeles nära mig. Med rätt så snabba steg styrde jag kosen hemåt, lite smårädd, men jag tänkte att jag inte var ensam, jag är inte ensam. Jag tänkte 'vi tog natten tillbaka!' och jag ska fan inte vara rädd. Men jag har all anledning när jag går med mitt överfallslarm i handen, 'jag har all rätt att vara rädd, jag är inte den enda, och det är därför vi aldrig får sluta kämpa!'. Vi kan sluta kämpa för den saken när vi inte är rädda längre och när det inte finns någon anledning att vara rädd, men därefter finns det andra saker att ta tag i. Jag kommer aldrig sluta kämpa!

Internationella Kvinnodagen!

Upp systrar, beväpna er!
Eller något åt det håller, jag äger en bok som Ulla Manns har skrivit. Den handlar om kvinnans emancipation(stavas?) under 1800-talet.

Idag har det varit ännu en dag på dagis, med feber,diaré och kräksjuka för barnen, jag är glad att jag inte är liten längre. Men förskräckt att jag är dagisfröken och utsätter mig själv för en smittorisk!

Jag är redan sen, sen in i duschen för att sen hinna med bussen till stan. Linda, min fina vän, henne ska jag möta klockan kvart i sex och så ska trollet komma också! saknar henne, hon är bra som få.
Så det blir först demonstration på södermalmstorg kl.18.00 med tal, musik och tåg till medis. Sen iväg till kaffé 44 för att sedan gå på ännu en damonstration, Ta Natten Tillbaka!
Ja vem fan ska behöva vara rädd! ingen, absolut ingen! Läste i tidningen idag att det var en kvinna som blev våldtagen nära där jag bor... jag vill inte ens tänka på att det ska kunna vara så, och samtidigt önskar jag att jag skulle varit i närheten så jag kunnat sparka skiten ur manssvinen som gjorde det! jag säger; lyssna på vagina grandes låt, lalal" jag tog tag bakom nacken och jag knäa han magen han höll händerna för ballen så jag sparka han i skallen och han låg där på rygg och jag sa 'fan va du är snygg, hur sexig e jag nu? motherfucker!'"
Förlåt om texten är lite fel, var länge sedan jag hörde den, och jag har brottom. Så nu hinner jag inte mer!!

ladys and löv.

Jag tänkte börja med att säga, jag har aldrig särskillt tur i kärlek. Eller snarare i att bli kär, det är en ovanlig företelse när det gäller mig. Ibland, skulle jag ge solsken och liv för att känna den pirrande kännslan på morgonen när man vaknar med ansiktet mysigt insmugglat i någons doftande hud. Men just idag vet jag inte. Eller jo, jag skulle nog ge det mesta föra att finna och bli funnen.

Men jag har en förmåga att vara romantisk och se verkligheten ur ett overkligt kärlekskomedi-likt filmsätt. Min syn, den är skev.

Vad skulle du ge för pirret i magen och andan i halsen och elektricitet i fingrarna? för att vara helt ärlig...

Det jag vill komma till, vart är du??! eller okej, det är inte vad jag vill komma till. Men jag undrar ju, hur länge jag ska bli tvungen att vänta. Och ska man försöka göra något utav situationer som dyker upp, utav vissa moment, och av vissa möten. Eller ska man strunta i det och låta någon finna mig?.. nej det funkar nog inte. Jag var ytterst bra på kurragömma när jag var liten, fast det var tråkigt när man ibland inte blev funnen. Men ännu mer tråkigt när man själv räknade och letade utan att hitta nån på länge.

Ensamhet är inte mig grej, men inte förhållande heller men jag skulle bra allt vilja pröva på. Men då krävs det att jag bli kär, annars går det som det alltid går. Och så krävs det ju förståss att någon kan dyka ned framför mina fötter som ett bombnedslag och tycka att jag är vackrast i världen.

Sen finns ett till litet hinder, ska man vara kär i sig själv nån gång i livet, tycka om sig själv och vara nöjd?
Man kan ju vara nöjd nån gång ibland, ett tag och en liten stund. Men vad händer om man är en sådan liten miserabel människa som har ytters svårt att tycka om sig själv. Och dessutom pågrund av det ha svårt att se att någon annan skull kunna göra det. What do you do?

Det värsta man kan göra är nog att ge upp, jag har inte gett upp, Jag är bara ivrig och vill ha allt nu och här och på sekunden. Min säng är tom och jag vill kunna krypa ned i den o gosa o ha långa konversationer och dela, dela, dela.. dela mig själv, dela någon annan, dela det mesta. Men det handlar inte såklart om att dela, gosa tills man tröttnar o går upp. Utan om att känna att man inte är ensam, att man är omtyckt, att vara nöjd med vardagen och det minsta. Också det är väldigt mycket begärt. Jag vet.

Min allra första dag.

Tro det eller ej, men jag kom upp imorse! Jag använde inte ens snooze-funktionen. Men å andra sidan så hade mor försovit sig och jag lät henne ta badrummet före mig. Medans min planerde morgon gick i stöpet så kom hon försent till jobbet, men pappa skjutsade mig till bussen sen så jag han ikapp med planeringen.
Min första dag på jobbet gick väldigt bra tycker jag själv, jag var inet så osäker och behövde inte fråga om så mycket. Däremot blev jag sjukt irriterad på mig själv i början när jag upptäckte hur olika jag behandlade barnen beroende på om dom var tjej eller kille, jag som läst GENUS!! hallå vad fan håller jag på med! så det fick mig att tänka om på direkten och jag ignorerade könsrollerna så gott det gick. Men på samlingen hade dom en tavla med kort på alla barnen, och flickorna högst upp på en rad och pojkarnas kort under på en annan rad. Jag började genast tänka på att det måste vara himla jobbigt att dela in allt i kön, mycket jobbigare än att bara skita i det totalt, för att inte tala om mycket bättre att skita i det totalt då barnet skulle få utveckla sin egen könsidentitet eller varför inte bara personliga identitet!?..
Barnen var helt underbara, inte hela tiden dock, det jag tycker om mest är de pedagogiska måltidena, det är kul att sitta med och kunna koncentrera sig på andra istället för sig själv och hur mycket och vad man äter. Men däremot är det ganska lugna barn på min avdelning, tre år är dom. Jag har nästan lärt mig alla namn. Och imorgon är en ny dag.

Min mormor har hämtat hem en ny katt, från katt-värnet, hon heter Villma och är så gó! helt underbart kelig och den snyggaste svannsföringen jag sett haha!


Jag hoppas allt kommer ordna sig snart, att jaghittar någonting i mig själv som jag kan hålla fast i och drivas utav. Jag vill inte bara finnas som en monotonisk livsorganism som endast lever för att fylla den biologiska kvoten. Jag vill kunna känna at jag har en mening, skit samma om jag har det, jag vill bara kunna känna att det finns en enda mening.

Jag har fortfarande ont i min fot.

My luck or yours.

Jag hoppade in i duschen, men fastnade framför tvn med en sallad klockan halv ett. Men ändå lyckades jag hinna med tjugo i bussen till gullmars. Jag målade i två timmar, helt underbat att flyta in i färgen och musiken och bara vara, eller inte finnas alls hur man nu ser på det. Det är som en fristad i huvudet och i tankarna när jag målar, jag hör inget, ser inget och kan inte bry mig mindre om vad som finns utanför min egen sfär. Hur som helst är det något som jag behöver, min egna tid där jag faktiskt kan göra den till något bra och inte till en deppig katastrof.
Men jag väcktes ur min fristad när tavlan som igentligen är en 1mX1,4m(ca) träskiva(2cm bred från sidad) plötsligt betsämde sig för att ramla ned med kanten på min fot, AJ säger jag bara.. foten min är lite omskakad och försett med ett blåmärke och ett ont innre. Jag undrar hur jag kan lyckas så bra med att vara klumpig.
Kanske lyckas jag att bryta mitt lata mönster imorrn och för ett tag framåt, jag har nämligen fått vikariejobb på en förskola. Imorgon är min första dag, jag ska jobba på en avdelning tillsammans med en av mina gamla dagisfröknar! den du!
Så igentligen skulle jag behöva sova nu, iaf om en halvtimma.. för att kunna vakna till klockan imorrn. Jag fasar den stunden vakna argt som ett bi för att jag inte får sova längre, irriterad över at behöva gå upp och frysa påvägen till badrummet och dushen, och från duschen till rummet. Hoppas att det inte är för tidigt att äta frukost.. jag ska iaf börja med att bara äta fil o flingor. Jag tränade för ett tag sen, men såklart så hade pappa ställt fram sista biten chokladkaka och den kunde jag inte låta bli. Så nu mår jag illa, som alltid när jag ätit en bakelse/tårta eller något sånt. Och när jag nu mår så illa av sånt, vafan kan jag inte låta bli?.. det är faktiskt inte så himla gott, jag dör inte av att inte äta det.

I went to far and told you too much
but you didn't listen
my luck or yours
either way I'm still unfixed

Nu ska jag ned till köket och kolla vilket märke osten har, ducky wants to know:P
men den osten är god!

one more time
du är min frihet.

Latheten tar över.

Magen är sprängfylld med grön mint te, och jag har ätit alldeles för många mackor. Usch, ibland kan mornar vara så otroligt oinbjudande. Och helst ska jag iväg till min gamla gymnasieskola och måla på min tavla, men hela min kropp och min hjärna vill inte hänga med. Jag vill bara lägga mig ned och avlida en liten stund, tack.
Men jag väntar och ser, om en liten stund kanske allt hinner ikapp och jag orkar ställa mig i duschen och sedan åka iväg. Ibland undrar jag hur jag kunde bli så lat, eller om jag alltid varit det? kanske är det för att jag varken gått i skolan eller jobbat på ett bra tag nu.. man skall icke inbjuda de lata rutinerna.
Som vanligt, sitter jag och lyssnar på tegan and sara, som alltid sedan Ducky presenterade mitt liv och mina öron för deras musik. Och sen mina ögon för deras uppenbarelse, dom är så otroligt snygga båda två! Vad mer kan man begära än good looking, grymt bra låtskrivare och musiker?.... kan någon tala om för mig varför dom bor i Kanada!? vad tjänar det till?.. dom kanske har varit i sverige två gånger..
Sist var året 2005 och då hade jag inte ens börjat lyssna på dom utan var helt inne i svenska akademien, japanese sandman, leTigre, the knife, bikini kill, the distillers och mycket mer.. men jag orkar faktiskt inte lista upp allt här. Aaaarrgh! kvinnor kom hit och spela eran musik! god damn it!

Min katt går runt och jamar, hon har gjort det i ett par veckor nu. Undra om hon känner sig ensam? för när hon jamar går hon omkring och letar efter hushållets medlemmar tills hon får ett svar och går in i rätt rum. Hon börjar bli rätt gammal, hon ska fylla 18 i oktober och tyvärr måste hon äta medicin livet ut:( och hon hatar tabletter, vi i familjen som är tvungna att ge henne det blir för en timma eller två hatobjekt.

Okej, jag vill inte göra något idag, och jag vill inte åka iväg. Men förr eller senare måste jag bege mig iväg, för klockan fem ska jag agera gymnastik/dans-tränare.
Jag skulle helst vilja viga min nuvarande tid åt jobb, gitarrlektioner skulle inte sitta fel, dansen, och konsten. Och vi får se om jag orkar göra något åt saken idag.

The First.

Ni som älskar Tegan and Sara vet att titeln på mitt första blogg-inlägg är identiskt likt titeln på en av deras låtar, och ja, jag älskar också Tegan and Sara. Helt klart.
Jag vet inte riktigt vad jag vill skriva i mitt första inlägg, hur ska man börja? men det kanske gör detsamma för folket. Det gör detsamma för mig, varför skulle ni tänka annorlunda. En sak vill jag dock reda ut, när man skriver blogg, då skriver man för och till alla andra, eller hur? pluss att man såklart skriver för att det gynnar en själv, annars skulle nog inte jag börja skriva blogg om inte jag skulle få ut något själv. Människan är ego.
En gitarr vill jag ha! oh ja det vill jag. Mycket mer än gärna, och kanske ska jag få köpa en gitarr mycket billigt. Den har blivit hittad av en väns vän i en konteiner, den är dock i mycket gott skick och skulle kunna köpas utav mig för 200kr. Jag hoppas verkligen att snubben som hittade den har den kvar! Annars blir jag lite ledsen i ögat.
Hur som helst, so long suckers, I'm on my way!