Kärlek och vardagsaktivism.

Jag sitter här i natten, känns det som, fast det bara är kväll. Klockan är inte ens över tolv. Och min energi har försvunnit för det här dygnet, deppigheten smyger sig på även fast jag egentligen mår så bra. Eller?... Jo men det gör jag, i alla fall som jag tror, och som jag fått mig själv att tro. Jag är nog lite förblindad av kärlek.

Ni må tro att det har hänt mycket de senaste veckorna… ofantligt mycket. Jag har jobbat klart på dagiset, och jobbar nu på en industri. En riktig arbetarklasskvinna har jag blivit, jag sitter och gör monotoniska saker och fixar med hydrofilisering av sjukhusgrejer. Har ni någon gång sett en sådan där plast-sak som sitter precis under halsgropen när någon har blivit intuberad?(för att andas genom en slang)
Det är i alla fall sådana som jag ”steriliserar”, sedan packar ned i plastpåsar och till sist i kartonger som läggs i stora kartonger som sluts med bred genomskillnig tejp.

Men jag har alltid mina hörlurar på mig, lyssnar på musik, radioprogram från p3. Fast om jag börjar klockan sex på morgonen så lyssnar jag helst på lugna favoriters radioprogram, då slipper jag tänka så mycket och kan i lugn och ro vakna och bli levande efter tre koppar kaffe och första fika-rasten.
Man pratar om att ”komma ut”, att komma ut ur garderoben som det heter… det är så besvärligt och svårt ibland för vissa… men man kommer ju inte ut bara en gång i sitt liv?! Eller är jag den enda som känner det som att jag kommer ut varje gång jag påpekar min sexualitet för en ny vän som är helt ovetande?
Jag gjorde det på jobbet igår, en tjej som ganska nyligen flyttat hit från Kenya har blivit min vän, men hon frågar alltid varför jag inte har en pojkvän. Och jag vågade inte säga at jag är gay då mina fördomar smyger sig fram; hon är ju faktiskt kristen och har precis flyttat hit från Kenya där hon har bott sen hon var 11.. och hon har ju pojkvän som hon ska gifta sig med.. hmm hon tycker nog att det är fel. Men jag vill ju krossa mina egna fördomar likaväl som andras, och igår blev det för mycket att hantera. Hon nöjde sig inte med att jag inte hade hittat någon kille än eller att jag inte ville ha en pojkvän. Så jag sa; I’m gay.

Efter det uttalandet har ruljansen varit igång, men hon tycker absolut inte att det är något fel. Men hon frågar hela tiden varför jag har valt att leva så och inte vara straight. Som om det är någonting jag valt?, och som om det är någonting jag skulle välja bort ifall jag kunnat, inte en chans! Jag vill ha det precis som det är, som jag är.
Så hela dagen har det känts till en viss grad, att jag har fått försvarat min sexuella läggning, som att jag har sysslat med flat-aktivism varje minut. Speciellt efter att jag lyssnat på kvällspasset på P3. Det handlade om homofobi. Så just de känslorna om att behöva försvara sig själv och andra, inför andra och även sig själv har tagit all energi jag haft idag. Jag är minst sagt utmattat. Och idag, ville jag verkligen inte vara tvungen att vara någon vardagsaktivist och behöva stå för allt och alla. Ibland räcker krafterna inte till. Men imorgon är en ny dag. Då ska jag ta tag i saken igen, om det kommer nya frågor, då ska jag komma med nya svar. På engelska, för hon pratar inte så mycket svenska, och det gör det hela svårare, att behöva utrycka sig på ett annat språk.

Och ja det är ju mer än att jag har fått ett nytt jobb som har hänt, eller att jag är vardagsaktivist på jobbet. Jag har träffat en Lokatt. Hon är fin, får mig att glömma allt runtomkring men se det som är viktigt och vad som är vackert och kan bli vackrare i livet.
Känns ju lite konstigt att säga att jag har flickvän, för då pirrar det sådär härligt i kistan. Alltså i magen och ingen annanstans där det pirrar ibland också, men i det här fallet menade jag magen. För ni har väll hört Björnen Balous uttryck; Kittlar döds-skönt i kistan! När han äter myror. Men i alla fall, hon kommer hem till mig efter att jag jobbat imorgon. Och jag längtar som en gnu, för vi har inte setts sen i förrgår.

Kärlek och revolt, solsken och kämparglöd till alla som läser detta!