“Eksjö, 17 årig tjej funnen död nedanför sin balkong på ett studenthem.”
Jag bodde där en gång, på ett elevhem, mina år som 15 - 17. Den bästa och värsta tiden i mitt liv. Jag flyttade dock hem till storstaden i början av trean för att få bukt med saker och ting. Ånger men ändå inte.
Efter det hälsade jag på ett par gånger. Den näst sista gången träffade jag henne, lånade hennes dator och tyckte hon var det snyggaste och finaste jag sett, seriöst alltså. Men jag insåg också att hon var för snygg för att jag skulle ha en chans, ja jag har ju aldrig haft särskilt höga tankar om mig själv. Men ack jag hade fel.
Vi skrev till varandra, pratade i telefon och det kändes nästan klart innan vi träffades igen att något skulle hända. Jag åkte till Eksjö, där träffades vi igen och allt blev underbart. Jag var lycklig och glad. Att bli omtyckt vill väll varenda jävel och speciellt jag, speciellt av någon jag tycker om själv.
Jag är en passionerad själ och älskar ofta hårt och intensivt när det kommer till känslor, därför räcker dessa känslor inte så länge och det är synd. Det slutar med att jag sårar henne. Men jag slutar ju ändå aldrig att bry mig, knappt med människor jag inte ens borde gilla. Sådan är jag, för engagerad i hur andra känner, för mycket empati? Det är väll därför allt som är dåligt letar sig in i mig, varje gång någon mår piss så känner jag. Känner skuldkänslor för att jag borde göra något för att den personen ska må bättre, eller skuldkänslor för att jag får dåligt samvete över saker jag faktiskt inte kan rå över eller rå för.
Mobilen i handen, tårar bakom ögonlocken, jag känner att dem bränner. Jag tänker för mycket och vågar nästan inte ringa. Men jag ringer. Aldrig har jag varit så lättad över att någon svarat i telefon.. Hon lever.
Fast allt är inte okej, hon kände henne.. Hon… jag kan nog knappast sätta mig in i allt vad hon känner, jag har aldrig förlorat en vän till andra sidan förut. Jag kan bara tänka mig, och det är tillräckligt och gör för jävla ont. Och att hon mår dåligt, och att jag inte kan göra ett skit för att det ska bli bra… ingen kan göra att det blir bra.
Att förlora en människa på detta sätt. Till något så oåterkalleligt, det finns ingen återvändo. Det finns inget annat att göra än att leva med det. Men det blir lättare med tiden. Det lovar jag. Jag sa att jag aldrig förlorat en vän på det här sättet, men en familjemedlem är väll skäl nog att veta.
Min tröst är ändå att tro, att det måste finnas en bättre värld efteråt än denna värld. Det måste det.
Det måste finnas ett Nangijala, och ett Nangilima, speciellt körsbärsdalen. Dit ska jag, en dag. Dit ska jag och alla världar ska vara möjliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar