Nineteen

Någon gång ibland, önskar jag att det fanns en garderob vars dörr leder till en annan värld. Så som till Narnia eller en fantasivärld i alla fall. Jag önskar det ganska ofta, väldigt ofta. Har på senare tid önskat så mycket, hellre haft idén om att leva någon annan stans och inte här i detta liver. Varför vet jag inte riktigt, det är liksom tråkigt här, det händer ingenting och alltid har man en massa krav och press hängande över huvudet. Egentligen händer det ju saker, jag gör saker, åker iväg och hälsar på människor, engagerar mig, fascineras, dras in i människor som är fantastiska. Men jag vill ha mer, vill ha ut någonting annat, för oavsett om jag faktiskt gör och känner saker så är jag ändå bara en iakttagare, en publik till en pjäs. Jag står på utsidan, du på insidan. Allting handlar om utanförskap, och jag kämpar med det, men vet inte riktigt hur jag ska tackla mina egna känslor om att aldrig duga och alltid vara fel på ett eller annat sätt. Varför vill människan alltid ha mer?

I helgen var jag i götet och hälsade på lite människor. Åkte först till Falkenberg och hälsade på en underbar vän och hennes lilla dotter, som växt något ofantligt sedan dopet i mars. Den ungen är den sötaste och charmigaste ungen jag känner. Och nu vill jag ha egna barn! Men det ska jag inte, var inte oroliga att jag ska bli på smällen.. Jag har ändå inte sex med män speciellt ofta, en gång om året kanske, om alls haha! Vem vet, jag kanske utnyttjar någon snygg, smart man(om det finns?) för att bli gravid. För med dessa väntetider för insemination, eller pappersarbete och krav för adoption som finns för de som är Hbt-personer idag.. Aj aj det gör ju ont. Varför måste vi kämpa som galningar när alla heteropar kan knulla glatt och skaffa familj utan att samhället ska lägga in ett ord eller ifrågasätta deras lämplighet som föräldrar?… barn till heterosexuella kan ju uppenbarligen också homosexuella, precis som barn till homosexuella uppenbarligen kan bli straighta.. Ack denna värld säger jag bara!
I alla fall! När jag låg i soffan på morgonen, halvvaken och blir väckt av en liten pigg sötnat som nöjer sig med att gosa och titta på mitt halsband, då smälter jag. Den närhet som ett barn kan ge, finns ingen annan stans, tänk då vilken kärlek man kan ge och få om det skulle vara sitt egna barn. Det är ren kärlek.

Dagen efter i göteborg blev det en lugn fredagskväll, för att sedan festas till tre på natten dagen efter. Men jag förstår mig inte på straighta män som går till gayklubbar, hur tänker ni?? För all del, ni får vara med, men sluta upp med att stöta på alla tjejer! Jag får lust att ge en snytning till varje kille som försöker och inte fattar hintar om att man inte vill, en dag smäller det..

Jag börjar verkligen uppskatta de fem timmar långa tågresorna, man hinner tänka, prata i telefon, lyssna på musik, läsa böcker, och framför allt reflektera.

“I felt you in my life

Before I ever thought to

Feel the need to lay down

Beside you

And tell youI feel you in my heart,

And I don't even know you”

~Tegan and Sara - nineteen